Här bor Sveriges fattigaste invånare

Hur ska Herrgården lyftas från sin bottenplats på område efter område bland landets mest utsatta förorter?  Den frågan ställde Arbetet till invånarna där en vardag i slutet av sommaren.  ”Dra in bidragen” och ”stoppa inflyttningen av nya invandrare”, var de vanligaste svaren vi fick.

Visserligen finns också politiker som vill stoppa all nyinvandring till Rosengård, exempelvis kommunstyrelsens förra ordförande Ilmar Reepalu (S), fast han fick inte något stöd av sina partikamrater.

Men att dra in bidragen – är det inte att gå för långt?
– Nej, inte alls, därför att ett jobb hittar man alltid om man anstränger sig tillräckligt, slår fastighetsskötaren Jaime Vasquez fast och tittar ner på sin klocka.
– Hon är snart tolv och ser du en enda människa ute? Nej, de sover fortfarande, konstaterar han och lyfter blicken upp mot höghusen. Varför ska man jobba om man kan leva på bidrag och tro att det är någon annan som ska fixa jobb åt en? Ta bort bidragen! Man måste slåss själv för att hitta jobb.

Det går an att ta emot bidrag tillfälligt, för att komma igång med sitt liv i det nya landet, men inte i fem-tio år, förklarar Jaime Vasquez.
– Dessutom tycker jag att man ska sprida nya invandrare över hela landet. Tvångsplacera dem där det finns bostäder och jobb. Vi ska ha ett mer blandat Sverige, det vinner alla på, säger han innan han rullar vidare med sin verktygsvagn.

Butiksbiträdet Sabah Nana tillhör, liksom Jaime Vasquez, den lilla minoriteteten på cirka 16 procent av vuxna i Herrgården som har ett jobb att gå till på dagarna.  Han tror att vi kommit in i butiken för att handla och vill visa oss alla frukt- och grönsakslådor med chockerande låga priser. Folk har inte råd med dyr mat, förklarar han. Det är likadant på restaurangerna i centrum, där den lyxigaste lunchen kostar 40 spänn.

Sabah Nana berättar att han möter ortens många ungdomsgäng dagligen. Pojkar som varken jobbar eller går i skolan. Han är besviken på myndigheternas handfallna atti-tyd gentemot gängen, som han uttrycker det. Visserligen händer det att polisen griper in vid allvarliga brott, som grov misshandel eller stöld, men sedan händer det ingenting.
– De åker in i finkan, men är tillbaka efter två dagar.

Vad vill du att myndigheterna ska göra?
– Ta bort bidragen, sprid nyanlända över hela landet och se till att de som begår brott avtjänar det straff de förtjänar, svarar Sabah Nana.

26-årige Omar Zadran, som är född och uppvuxen i Herrgården, skulle kunna ”flyga av lycka om han hade vingar”, för han har fått praktik som trädgårdsarbetare den här sommaren.
– Väldigt många har aldrig i hela sitt liv fått vara på en arbetsplats, säger han.

I väntan på att få plugga färdigt för att skaffa sig högskolebehörighet tar han vilket jobb som helst. Bland hans vänner finns ingen som inte skulle vilja jobba, som skulle vilja leva på bidrag i stället, försäkrar han.
– De skulle ta vilket jobb som helst. Alla vill verkligen jobba, känna smaken av egna pengar, skaffa familj och lägenhet.

53-åriga Barbara Commet, som varit sjukpensionär de senaste 20 åren, berättar att man blir tvungen att ta emot bidrag vissa perioder i livet. Och det är en sådan period som hon går igenom just nu. Hon får drygt 7 000 kronor i sjukpension på grund av alla förslitningsskador som hon fick efter att ha jobbat i olika restaurangkök under hela sin ungdom. Pengarna ska räcka både till henne och den hemmavarande sonen.
– Det gör de tyvärr inte, trots att vi lever så billigt som möjligt och aldrig åker på någon semester. Självklart skulle vi vilja åka bort någon gång, men vi får nöja oss med vackra promenader, vi har inget val.

Ett litet val har däremot paret Naqibullah och Arifa Tarin. Det är i alla fall vad de själva tror. Egentligen bor han i Köpenhamn, där han jobbar i hemtjänsten och som parkeringsvakt på helgerna. Om han skulle flytta ihop med sin fru, som bor i Herrgården, skulle familjen vara berättigad till socialbidrag, vilket skulle kunna ge mer än det han tjänar ihop i Köpenhamn i dag. De har hört att två socialbidrag ska vara mer än ett jobb.

Eftersom äktenskap inte är något skäl till uppehållstillstånd i Danmark sökte hans fru asyl i Sverige och bosatte sig i Herrgården. Han pendlar mellan Köpenhamn och Malmö varje dag, vilket han tycker fungerar alldeles utmärkt. Men om två veckor väntas de få sitt första barn, och då skulle han vilja vara vid sin frus sida, berättar han och tittar på sin frus mage.

I samma ögonblick får paret ett skrattanfall som smittar av sig. Plötsligt har de upptäckt att den vattenmelon som han burit framför magen hela vägen från centrum har nästan samma form och storlek som fruns höggravida mage.
– Själv skulle jag aldrig föredra bidrag framför arbete, lyckas Arifa Tarin avrunda samtalet med ett mycket begränsat ordförråd.
All sin svenska har hon lärt sig av volontärer som hon träffar på ett bibliotek varannan eftermiddag.