Fattiga förorter alltmer fattiga

Strax före millennieskiftet var ungefär hälften av invånarna i Sveriges fattigaste 38 förorter människor med invandrarbakgrund och hälften hade svensk bakgrund. Men de senare har sedan lämnat dessa förorter i rask takt. I dag är de inte fler än en fjärdedel.

I flera förorter är de med svensk bakgrund färre än en tiondel av invånarna, enligt de senaste siffrorna från integrationsdatabasen på Statistiska centralbyrån (SCB).  I Herrgården till exempel, som är en del av Rosengård i Malmö, betecknas i dag knappt två av hundra invånare som ”svenskar”.

Om denna utflyttning fortsätter i samma takt som den gjort hittills under 2000-talet kommer det om två decennier inte att bo några med svensk bakgrund kvar i Sveriges mest utsatta förorter.

I takt med utflyttningen har dessa förorter blivit allt fattigare jämfört med övriga riket. Med andra ord har inkomstgapet, alltså skillnaden i genomsnittlig disponibel inkomst, mellan förorterna och riket som helhet ökat kraftigt under 2000-talet, med mer än 14 procentenheter för personer i arbetsför ålder (20–64 år).
Disponibel inkomst är alltså summan av alla skattepliktiga och skattefria inkomster minus skatt och övriga utgifter, som återbetalning av studielån eller underhållsbidrag.

Roger Andersson är professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet, och har följt utvecklingen i de invandrartäta förorterna i över 20 år. Han är inte ett dugg förvånad över att det har skett en kraftig ökning av personer med invandrarbakgrund i vissa förorter och en social polarisering med ökade inkomstskillnader mellan de rikaste och de fattigaste.

– Situationen i dessa förorter speglar vart de nya flyktingarna flyttar. De tar emot en stor andel av all ny invandring till Sverige. Och vi vet att efter fem år i landet är det inte fler än 30–35 procent som har ett jobb.

Dessutom är många traumatiserade och har ofta problem med barnens anpassning, påpekar han.
– Så integrationen är ingen enkel sak att fixa. Vi kan tala om olika utbildningsbakgrunder och möjligheter, men också om diskriminering och rasism som drabbar vissa hårdare än andra. Det är väldigt komplext.

Men förklaringen ligger framförallt i den geografiska koncentrationen av nyinvandringen, understryker Roger Andersson.
– Visserligen finns också männis-kor som flyttar ut från de här förorterna, men de fylls alltid på med nyinvandrade flyktingar. Det finns ingen, eller väldigt få, med svensk bakgrund som flyttar in till de här områdena.

Inkomstklyftorna är bara en del av gapet mellan de invandrartäta förorterna och övriga landet. Se de små diagrammen längst ner på detta uppslag. Tillsamman ger de en lika enkel som brutal bild av den pågående segregationen som klyver Sverige.
Exempelvis är andelen som tvingas leva på socialbidrag (numera försörjningsstöd) i de 38 förorterna fem gånger högre än i hela landet. Andelen vuxna som varken jobbar eller studerar är dubbelt så hög som i riket totalt.
Samma gäller andelen arbetslösa och andelen med inkomster under fattigdomsgränsen. Samtidigt är valdeltagandet långt under rikssnittet, och andelen som blir valda till riksdag, kommun eller landsting är bara en fjärdedel av rikssnittet.

I de invandrartäta förorterna har skolan inte längre någon utjämnande roll mellan elever med olika bakgrund. Snarare tvärtom. I Herrgården exempelvis sorteras majoriteten av ungdomarna bort som obehöriga till gymnasiet, och därmed också som obrukbara på arbetsmarknaden, eftersom arbetslösheten är dubbelt så hög bland unga som inte gått gymnasiet som bland dem som har gjort det.
– Man måste komma ihåg att den här gruppen inte är utländska medborgare, som en del tror, hela 75 procent av 0–19-åringarna är födda i Sverige, konstaterar Jan Edling, tidigare LO-utredare med ansvar för integration, numera fristående analytiker på det egna företaget Flexicurity.

Då kan vi väl säga att de är svenska barn?
– Det beror på hur man ser på saken. De har ingen kontakt med Sverige ändå. Det de har gemensamt är att de har utländsk härkomst och föräldrar med mycket låg utbildning.

Jan Edling jämför två barn som kommer från Syrien med samma bakgrund och utbildning. Ena barnet hamnar i en fin del av Bromma i Stockholm, där hen går i skolan tillsammans med ”vanliga svenskar” vars föräldrar går på samtliga föräldramöten och utvecklingssamtal och får alla möjliga kontakter med arbetsmarknaden när de väl pluggat färdigt.
Medan det andra barnet, som exempelvis bor i Göteborgsförorten Hammarkullen och som går ut nian utan gymnasiebehörighet, har många lågutbildade och nästan bara arbetslösa vuxna omkring sig.

Det barnet har tre saker att välja på, berättar Jan Edling: Ett: att flytta därifrån, vilket det inte är så många som klarar. Två: stanna kvar och umgås med kompisar som sitter i samma båt. Tre: ta vägen till kriminalitet eller kanske IS, i jakt efter snabba pengar och identitet.
– Det finns inte så många flyktvägar därifrån, slår Jan Edling fast. Politikerna har låst in dessa männis-kor i ett antal förorter och tappat bort nycklarna.

Andelen fattiga i de 38 förorterna var nästan dubbelt så hög som i övriga riket 2013. Men samtidigt har det skett en rejäl minskning av andelen fattiga (med en disponibel årsinkomst under 66 750 kronor) i samtliga förorter mellan 1997 och 2013.
– Jag tror att man ska söka förklaringen i den sysselsättningsökning som skett, särskilt efter 2009, säger Jan Edling.

Visserligen har andelen fattiga enligt samma måttstock minskat i hela riket sedan 1997, men minskningen var något (knappt en procentenhet) större i förorterna jämför med hela riket. Även arbetslösheten minskade i hela landet fram till 2006. Men under alliansåren har både arbetslösheten och gapet mellan de fattiga förorterna och riket ökat.

Fattigdomsgränsen

• SCB har i samråd med arbetsmarknadsdepartementet använt en särskild fattigdomsgräns för att jämföra andel fattiga i de 38 förorterna med övriga riket. Och den gränsen går vid årsinkomster under 1,5 prisbasbelopp enligt kontrolluppgift hos skattemyndigheten, vilket motsvarade 66 750 kronor år 2013. Normalt använder SCB, liksom EU, 60 procent av medianinkomsten i landet som ”risk för fattigdom”, vilket motsvarar en årsinkomst på 168 000 kronor.

• Varför fattigdomsgränsen drogs just vid 1,5 basbelopp har dock ingen på SCB ett bra svar på.
– Jag tror att man ville ha en rimlig gräns för att kunna jämföra de utsatta områdena med riket. Då tyckte man kanske att ett basbelopp var för lågt, och två för högt, berättar Linus Johansson, utredare på SCB.

Läs mer