Den röda tråden i Allianspartiernas fyra budgetförslag är extremt tydlig.
Genom varje förslag löper tråden sirligt med nästan bjärt lyster.
Den finns i alla sifferexempel, i allt det som härskat under åtta års Alliansstyre, talet om ”sänkta trösklar” och vikten av att ta ett första steg in på arbetsmarknaden.
Det är ord som översatt till handfasta förslag genomgående innebär lägre löner för de lågavlönade, billigare arbetskraft till företagsägarna och fler billiga tjänstehjon åt dem med högre löner.
Moderaterna har dessutom i sin budgetmotion nu uppenbart helt frångått linjen att skapa ”riktiga jobb”.
Som motförslag till den rödgröna regeringens satsning på nya jobb med avtalsenliga löner och varvad jobb/utbildning, baserad på riktig anställning, lanserar Moderaterna sänkta kostnader för arbetsgivarna i ett så kallat ”förstajobbetavdrag”.
Det är en ny variant av att göra det billigt att anställa unga, en reform som i sin senaste variant enligt samstämmig utvärdering skapade höga vinster åt arbetsgivarna men knappast skapade några jobb.
Men Moderaterna går längre än så.
De vill också genom en ny lagtext göra ungas anställningar ännu mer otrygga och dessutom aktivt gynna företag som vägrar skriva kollektivavtal.
De kallar denna försämring för ”förstajobbetanställningar” och vill att de skrivs in i lagen om anställningsskydd.
Dessa anställningar ska alltid vara tidsbegränsade och Moderaterna poängterar i sin budget att arbetsgivarna inte heller ska behöva kollektivavtal för denna anställningsform.
De otrygga anställningarna blir lagstadgade och lagstiftning ska också försvåra för ungdomar att få avtalsenlig lön.
För arbetsgivaren, däremot, innebär förslaget billig arbetskraft som lätt kan sparkas.
Inte med den godaste vilja i världen kan detta förslag sägas gynna de arbetssökande.
Folkpartiet är mer brutalt rättframma när de framhåller att sänkta löner för de redan lågavlönade är en bärande del i deras budgetförslag.
– Vi behöver ha lägre ingångslöner för de allra yngsta och vi behöver hitta lägre trösklar för nyanlända flyktingar att komma i jobb, sade FP-ledaren Jan Björklund frejdigt på budgetpresentationen, väl medveten om att detta bildar en nedåtriktad lönepress även för övriga lågavlönade.
De högavlönade ska dock kompenseras för sina höga inkomster med ännu högre inkomster genom att värnskatten enligt Folkpartiets förslag ska avskaffas.
Även det följer sedvanlig Allianslogik.
De lågavlönades arbete måste värderas ännu lägre för att de ska få jobb. De högavlönade måste tvärtom få mer pengar för att orka jobba.
Även Centerpartiet vill nagga på kollektivavtalen. I sin budgetmotion vill de ta bort kraven på kollektivavtal för yrkesintroduktionsanställningar men stannar vid det modesta förslaget om att det ska räcka med ”goda avtalsliknande villkor”.
Centern vill dessutom inskränka fackens rätt till strejker. Strejkrätten ska bestå men i mindre skala. Facken ska visst få strejka, men inte så mycket att det kan få någon effekt, verkar Centern ha resonerat.
Visst finns det positiva enskildheter i Alliansbudgetarna. Så verkar till exempel Moderaterna ha upptäckt att nedskuren yrkesutbildning inte är en särskilt lyckad strategi när företagen skriker efter yrkesutbildad arbetskraft.
Den tidigare neddragningen av yrkesutbildningen har därför bytts till en ökning.
Några satsningar är dock svåra att se. Infrastruktur, den svenska skolan, bostadsbyggandet och den knäande sjukvården är alltjämt satta på undantag vilket förebådar ytterligare vintrar med stillastående tåg, bostadsbrist och dygnslång väntan på akuten om Alliansens vilja får råda.
Jan Björklund buntar också ihop den rödgröna regeringens bostadssatsningar med förslagen om mer medel till landstingen, höjd a-kassa och avskaffad bortre tidsgräns i sjukförsäkringen och avfärdar dem alla med den svepande formuleringen ”regeringens stora utgiftsökningar”.
Alliansens budgetar vittnar om dålig insikt om vad Sverige behöver.
