Regeringen vill införa ett nytt politiskt mål: minskad könsskillnad i sjukfrånvaro.

I budgetpropositionen föreslås målet bli att ”skillnaderna i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män, mätt som sjukpenningtal, ska minska”. Sjukpenningtalet är antalet hela dagar per år som personer i åldern 16 – 64 år i genomsnitt har sjukpenning.

Det här målet ska komplettera det nuvarande målet, som Alliansregeringen formulerade 2008: att sjukfrånvaron ”ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå”.

Könsskillnaden i sjukfrånvaro är i dag den största sedan 1994, då Försäkringskassan började mäta sjukpenningtalet. Och den ökar just nu snabbt. I maj 2010, då den totala sjukfrånvaron hade sjunkit under en följd av år, var kvinnors sjukpenningtal 54 procent högre än männens. I juli i år hade skillnaden vuxit till 86 procent. Kvinnor hade då i genomsnitt 13,2 sjukpenningdagar per år, mot 7,1 för män.

I tider med hög sjukfrånvaro brukar skillnaden mellan könen växa. Men dagens klyfta är alltså större än när sjukfrånvaron var som högst 2002 – 2003. Då var kvinnornas sjukpenningtal som mest 71 procent högre än männens.

När regeringen nu formulerar ett jämställdhetspolitiskt mål för sjukförsäkringen motiveras det med att kvinnors högre sjukskrivning hindrar dem från att nå samma inflytande och ekonomiska självständighet som männen. Regeringen preciserar dock inte hur mycket könsskillnaden i sjukfrånvaro ska minska.

Att kvinnor är sjuka mer än män har kommit att uppfattas som ett normaltillstånd. Men det är ingen naturlag. På 1970-talet var kvinnornas sjukfrånvaro lägre än männens (delvis en följd av att yngre kvinnor då strömmade ut på arbetsmarknaden, medan få äldre kvinnor arbetade). I början av 1980-talet fanns ingen skillnad i sjukfrånvaro mellan könen.