Befriande svartsynt om digitaliseringens frälsning

Ett av mina första klara minnen är hur jag, hållandes mamma i handen, promenerade från pendeltåget på Centralstationen genom de sista rivna delarna av Klara-kvarteren i Stockholms innerstad. Höga plank täckte denna enorma byggarbetsplats mellan Hötorget och Gamla Stan. Vi kryssade oss fram längs slaskiga stigar (det var alltid februari när jag var liten) och trängde oss då och då förbi stora klungor med män som hade samlats runt en springa i planket för att få en skymt av någon stor maskin. Oftast en grävskopa.

Jag ville också titta. Mamma lyfte upp mig.

Auktoritärt förklarade då någon expertherre genast vad det var för grävskopa.
Sedan traskade vi vidare. Männen stod kvar.

Idag är inte en grävskopa lika spännande. All denna expertis om gula maskiner har sedan länge bytts ut mot en gränslös kärlek till digital utveckling.

Det finns ju ingenting finare än digital utveckling, nej, inte ens älgjakt. Således finns det heller inget mer oumbärligt och viktigt än någon som vet allt om the internet och gör det först.

Den självutnämnda digitaleliten har egentligen inte några onda syften, de upphöjer bara något vi andra tar för givet – en elektronisk bekvämlighet där vi utför det mesta i vår vardag förutom att sova, äta och, möjligen, ha sex – till något av en religion. Appstore är deras psalmbok.

Man ifrågasätter aldrig dessa män. Ty de är Yoda.

Författaren och journalisten Ulrika Kärnborg har lika dumdristigt som modigt skrivit en bok som vågar ställa sig en smula tvekande till digitaliseringen och dess bieffekter på journalistiken (”klick-jakten”) och därmed hela samhällsutvecklingen.

Klickokratin behandlar i fem pedagogiska kapitel detta med armarna lite motvalls i kors. Vore det inte för ett antal intervjuer så skulle Klickokratin kunna misstas för en samling med genomsnittliga DN Kultur-krönikor.

Kärnborg skriver själv att ”teknikpessisim” i Sverige närmast är en form av landsförräderi, så hon vet vad hon har gett sig in i.

Jag tycker om Klickokratin, uppskattar den nästan av princip. Förutom när den då och då uttalat ber om ursäkt för sin existens till just de så moderna grävskopemännen som hon ju vet tittar på.

Samtidigt infinner sig lätt en känsla av överflödighet. Intentionerna är goda men det känns alldeles för ofta som om jag har läst varenda tanke, alla farhågor och varningsflaggor, tidigare.

Men i ett kapitel om kulturjournalistikens förändrade villkor är det en mening som fastnar, en fras som enligt författaren kan sammanfatta kulturjournalistiken: ”Att kisa med intresse mot de mörka hörnen”.

Just den skulle jag kunna tänka mig att brodera på en löpare ovanför mitt skrivbord.