Att någon hjälper den som är i nöd
”En främling bär alltid
sitt hemland på armen
likt ett föräldralöst barn
åt vilket han kanske
blott söker en grav”
Nelly Sachs tidiga verk brändes runt om i Tyskland i maj 1933. Med hjälp av Selma Lagerlöf kom hon till Sverige 1940, stannade till sin död.
Detta, att någon hjälper mig, när jag befinner mig i nöd.
När jag är i vilken nöd som helst.
Kanske har det vänt nu? Kanske var det den där bilden. Kanske avgör antalet dränkningar till slut? Kanske är vi trötta på stopp-händerna? Jag har känt förtvivlan med förtvivlans ansikten. Förbannat krigen. Hatat IS, varit nära att förlora hoppet om politiska lösningar på efterkrigstidens värsta krigssituation. Ändå har jag inombords varit hoppfull hela tiden. Människan är god. Människan vill hjälpa. Människan vill väl. Tillsammans utgör människorna alltid en större massa än vad vi kan tänka oss. När vi blir tillräckligt många välter vi marmorberg och tvingar fram nya lagar. Det har alltid gått två fattiga på en rik. Fem demokrater på en diktator. Sju öppna famnar på en stängd. Det har alltid funnits länder som lyckats höja blicken när andra sänkt den till grotthöjd.
Reste i Finland med det underbara sällskapet Arbetarnas kulturhistoriska sällskap (bli medlem du också!) i spåren av ”händelserna” 1918. Klasskriget om ni så vill, eller frihetskriget. Eller ja, inbördeskriget eller brödrakriget. Än i dag pågår förståelsen av dessa händelser. Än i dag river de upp. Ja, båda vita och röda stupade. Ja de flesta var unga. Alla desperata. Tiden svår.
Men ett av de stora blödande såren handlar om att det fram till 1946 inte var tillåtet för den förlorande röda sidan att sätta upp minnesmärken över sina döda. Det finns massgravar lite här och där. Ett kvinnokompani med 36 flickor i åldern 15–23 år från Valkeakoski arkebuserades i skogen i kanten av en myr i Mustila den 1 maj 1918.
Två av Finlands massgravar, där tusentals röda soldater ligger, finns i Hämeenlinna. Den ena på kyrkogården. I den ligger cirka 3 500 soldater som dog i strid, eller mördades. År 1923 restes en minnessten över de döda. Men upprördheten blev stor, kyrkorådet beslöt att förstöra minnesstenen.
Långt senare restes en ny minnessten en bit från där den nedrivna stått.
Vissa kommuner känner i dag inte ens till var gravarna finns.
Skyltar saknas.
AKS hade gjort ett digert researcharbete.
Efter att ha besökt minnesstenar i skog och mark, raviner och kyrkogårdar, lyssnat på historiker och lokala guider, och efter att själv ha läst och sett film, så är det fortfarande ohyggligt svårt. Både att ta till sig kriget, och att förstå förlopp, detaljer. Klart står att de finska medborgare som dog i strider för de röda ligger i namnlösa massgravar medan de som stred för de vita ligger i enskilda. Bland annat just detta utgör det blödande såret. Misstag och kränkningar kräver sin upprättelse.
Under hela resan tänker jag på massgraven Medelhavet. Skulle inte vilja vara ungrare om trettio år. Taggtrådsstängslet kommer att stå Ungern dyrt när världshistorien skrivs. Ultrahögern kommer än en gång att stå i skamvrån med dumstrut.
Detta, att någon hjälper mig, när jag befinner mig i nöd.
När jag är i vilken nöd som helst.
