Vem är personen Fredrik Reinfeldt? Inte ens när han avgick på valnatten i höstas, efter åtta år som statsminister, verkade någon kunna svara på det. En teflonmänniska som inget fastnar på, varken skandaler eller personlighet. På det sättet kanske han var den perfekta ledaren i ett politiskt klimat som svänger allt snabbare och där små misstag och utstickande personlighetsdrag kan få katastrofala konsekvenser i det snabba och dömande mediaflödet.
Teflonbilden av Fredrik Reinfeldt förstärks när man läser hans memoarer Halvvägs som gavs ut i veckan. Med titeln vill han markera att han som 50-åring befinner sig mitt i livet med mycket kvar att ge. Att han avslutar med att berätta om sina erfarenheter i utrikespolitiken, både i rollen som EU-ordförande och statsminister, ger en fingervisning om var han helst ser sina framtida arbetsuppgifter.
I boken blickar han annars, på sövande trist prosa, tillbaka på sina 25 år i den svenska politikens hetluft.
Men det intressanta för alla förutom moderata kremlologer är hur han lyckades genomföra den stora förändringsprocessen av det Moderata samlingspartiet. ”Förändra er eller dö”, som Reinfeldt förkunnade på Moderaternas rikskonferens i Örebro 2007.
Vad som hände sedan är känt: Reinfeldt samlade en kärntrupp bestående av Anders Borg, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann och Ulrika Schenström. De vände ut och in på gamla moderata sanningar. Och framför allt: de gjorde partiets fasad folklig.
Men även om Moderaterna förbjöd pärlörhängen och kavaj på partiets företrädare, och påstod sig ha blivit ett ”arbetarparti”, var effekten av de Nya Moderaternas politik densamma som med de Gamla Moderaternas.
Jobbskatteavdraget gav förvisso dem som arbetar mer pengar kvar i plånboken – men mest till dem som redan hade mest. Samma effekt gav den slopade fastighetsskatten, sänkta bolagsskatten och rut-avdragen.
I intervjuer sade den gamla moderatledaren Bo Lundgren att han aldrig hade kunnat drömma om att sänka skatterna så mycket som Fredrik Reinfeldts alliansregering gjorde. Men med den nya retoriken om arbetslinjen och att bryta utanförskapet var det många som trodde att Nya Moderaterna hade de moderna lösningarna på samhällets utmaningar.
Budskapet gick hem också bland LO-medlemmarna, trots att Alliansens införande av differentierade a-kasseavgifter skapade den största medlemsflykten från fackförbunden någonsin. Men genom att å ena sidan höja a-kassans avgifter och å andra sidan säga sig värna lagen om anställningsskydd lyckades Moderaterna skickligt blidka även de fackliga leden.
Fredrik Reinfeldt skriver att han är en man som ogillar revolutioner. Men i själva verket var han själv härförare i en. Det politiska systemskiftet som de nya Moderaterna tillsammans med övriga allianspartier genomdrev är fortfarande svårt att överblicka.
Det vi kan se är att vi numera kan köpa Ipren på Coop och fritt välja skola, vård och omsorg som man tidigare bara kunnat göra med schamposorter. Men vi ser också ett mycket bekymmersamt kunskapsras i skolan, att inkomstskillnaderna ökat snabbast i Sverige jämfört med övriga OECD-länder och att de främlingsfientliga Sverigedemokraterna har mer än tredubblat sitt väljarstöd sedan Alliansen kom till regeringsmakten.
Har Fredrik Reinfeldt något ansvar för den samhällsutvecklingen? Naturligtvis, ett stort. Men det verkar han inte vilja kännas vid i sitt tillbakablickande på karriären.
Boken igenom talar han sig varm för det mångkulturella och öppna samhället. Den hållningen ska han ha respekt för. Det är ett viktigt ställningstagande i en tid när många på den borgerliga kanten vacklar och pratar om flyktingar i avhumaniserade volymtermer och enbart ser problem och inga lösningar i den situation som Sverige och resten av Europa nu ställs inför.
Men de fina orden om att öppna sina hjärtan slätar ändå inte över det faktum att Reinfeldt bär ansvar för att samhället i dag är mer polariserat än när han tillträdde.
