I stormens öga – Suhonen möter Lagercrantz

Anhöriga till Stieg Larsson har kallat det för gravplundring. Men bokhandlare världen över är saliga över att författaren David Lagercrantz har blåst liv i Millennium-trilogin med en fjärde bok. Daniel Suhonen har för Arbetets räkning mött mannen som alla rycker i, för ett samtal om klass, hat och svek – men också om bråket med DN och att inte våga vara sig själv.

Fotografen och jag har slagit oss ner i konferensrummet på Norstedts. Undanskuffad vid ett element står en byst av Astrid Lindgren och bligar. ”Vi kommer upp med honom snart”, säger presspersonen med något urholkat i rösten. Jag lutar mig tillbaka. Det är dagen efter den stora releasefesten. Kanske kommer han att vara slö, sur och utmattad. Jag har förberett mig på det värsta.

Plötsligt knackar det på ett litet glasfönster vid sidan om dörren. Där står David Lagercrantz och ler och vinkar glatt och nästa sekund är han inne i rummet med oklanderligt skuren kostym och utsträckt hand. Men när han stod där och vinkade, hade jag under bråkdelen av en sekund tänkt på en glad liten pojke som äntligen ska få komma in i salongen.

Det har rasat i flera månader kring David Lagercrantz, egentligen ända sedan det blev känt att han skulle skriva den nya Millenniumboken.
– När det var som värst kring boken tänkte jag på Juholt, säger David Lagercrantz, medan han sätter sig i fåtöljen mitt emot. Det var en bild som stannade i mitt huvud, hur Juholt låg i fosterställning och skakade.

Bland skriverierna om Millenniumboken Det som inte dödar oss tycker David Lagercrantz att Dagens Nyheter stack ut.
– Jag ringde faktiskt Björn Wiman på DN för några dagar sedan och skällde ut honom. Jag är beredd på det mesta, men de översatte en dansk text som skrev att min pappa roterade i sin grav på grund av min bok. De vet inget om min farsa, säger Lagercrantz och låter förbannad på riktigt.

– Min farsa försvarade litteraturens frihet. Han ansåg att litteraturens roll är att testa gränser, fortsätter den långe författaren.

David Lagercrantz pappa var Olof Lagercrantz, den legendariske chefredaktören med ansvar för kultursidorna på DN. Han som öppnade sina sidor för vänstern, men också var en stridbar debattör och senare mycket framgångs­rik litteraturvetare med böcker om Strindberg, Dagerman, Dante.

Vad hade farsan sagt i dag då om ni setts på en söndagsmiddag?
– Som jag tolkar min farsa, när jag flyttat fram nån gräns, då blev han tårögt stolt. Som min Lundell-intervju (då artisten beskrevs som ett galet fyllo i Expressen) som är min, hm, gamla skandal, när det var en skam att Olof Lagercrantz son gjorde något sådant. Då sa han: jag är stolt för det här är någonting nytt. Hade han bara tyckt att boken var bra så hade han nog sagt att: känn dig priviligierad att det blåser.

Det där verkar ha berört dig?
– Att han skulle roterat i sin grav av skam, när han och jag stod varandra så nära … När någon som inte kände honom skriver det och DN publicerar den texten, inte för att den är bra, utan för att det drar klick. Det är en förflackning och en skam. Jag är djupt oroad för det förnuftiga samtalet.

Jag kommer från en miljö som sträckte sig upp mot bildningen. Du hade den från början och sträckte dig i stället neråt. Är inte det lite sorgligt?
– Det sorgliga var att jag inte vågade vara mig själv. Det är därför jag blev så intresserad av folk som vågat vara det, som gått sin egen väg, stått emot. Jag vågade inte bli litteraturkritiker.

När Olof Lagercrantz gått i pension bodde sonen David kvar hemma som yngst i syskonskaran i huset vid Solna kyrka. Det gav dem en särskild närhet, eftersom Olof plötsligt hade tid.
– Jag ser verkligen Olof framför mig hela tiden. Han är min demon. Att se litteraturen reduceras till business, det var nog det värsta min farsa visste. Inga pengar i världen kan kompensera en dålig bok. Vad är 700 miljoner mot en skamlig kliché?

Vad betydde det att ha Olof på axeln?
– Jag upplevde att jag var på fel sida. En sensationsjournalist. För en massa år sedan läste jag den klassiska Speer-biografin av Gitta Sereny och kände lite igen mig. Speer borde ha blivit en god person, en av oss. Men drogs med i nazismen. Jag hade känslan av en Speerliknande-utveckling. Jag kände att jag hade en egen energi, en egen röst. Men jag var på glid. Jag gjorde våld på min medfödda intellektualitet.

Det ledde till flera djupa depressioner och att David sa upp sig från Expressen 1993.

Då satt självcensuren så djupt att han knappt vågade göra en egen reflektion. Han skiner upp och säger:
– Haha, nu sitter jag här, som en representant för det mest kommersiella.

I flera av sina böcker skildrar han särpräglade öden: Göran Kropp, Alan Turing, Håkan Lans, Zlatan Ibrahimovic – och nu den fiktiva Lisbeth Salander.

Du verkar gilla att krocka med andra öden?
– Det finns ju något defensivt i det där, men jag blir bättre när jag kolliderar med nån annan. Skriver jag om mig själv blir det för deppigt.

Stieg Larsson var socialist, fosterbarn och en arbetarunge. Du tillhör den kulturella och ekonomiska överklassen i vårt land. Har du reflekterat över den skillnaden i perspektiv?
– Klart jag har. Någonstans vill jag se att det finns likheter också. Jag är extremt klassintresserad och försöker föreställa mig vad jag fått med mig av förmåner och hämningar och vad det gör med oss. Klassfrågan är viktigare för mig än de flesta nog tror. Jag är ingen hårdför marxist men…

… mer en Engels i så fall. Socialist i krås …
– En champagne-socialist…, fyller han i och skrattar.

Du har varit ganska skrytsam och jag tror det retat många.
– Har jag?

Ja, det har du.
– Då ber jag om ursäkt. Jag känner hela tiden att jag måste tona ner mig.

Är inte arbetar- och överklassen lite lika där?
– Jo, överklassen och arbetar­klassen snackar i understatement, har Jante med sig hela tiden.

Var det vad du mötte i Aktuellt? En missunnsam medelklassperson?
– Ja det tror jag. Faktiskt.

Hur ser du på dagens samhällsklimat?
– Vi var världens mest jämlika samhälle och i dag har vi enorma klasskillnader som gör en orolig på allvar. Jag åkte till New York som liten pojke med mina föräldrar och såg tiggare för första gången. I dag är det vardagsmat i här. Det var ju så vi tänkte oss USA när jag växte upp.

Det finns också ett starkt hat, inte minst på nätet?
– Det är en konstig blandning av ett samhälle som på ett sätt blir tolerantare, med sexuella minoriteter och mångkultur – och parallellt med detta ett delat Sverige, som alltmer liknar USA där olika grupper inte förstår varandra längre.

Varifrån kommer hatet?
– Jag tror att hatet är en av de sämre drogerna vi har, men det är likväl en drog, som ger en kort tillfredställelse. Hatar jag någon så är jag lite bättre, hatet ställer dig en kort sund i ett överläge, inför dig själv. Och sen måste du hata mer.

I samband med Millenniumprojektet lämnade David Lagercrantz också Bonniers förlag för Norstedts, men framförallt sin gamla vän och förläggare Albert ”Abbe” Bonnier.

Är inte det det verkliga sveket här, att lämna Bonniers och Abbe?
– Alltså Abbe, det är en sorg.

David Lagercrantz berättar om ett sekretessavtal som förbjöd honom att berätta om Stieg Larsson-projektet. När han sedan skulle berätta ”fegade” han ur. För första gången under det timslånga samtalet sitter mannen mitt emot tyst.

– Jag är inte uppvuxen med att man ska vara lojal mot stora koncerner, det skiter jag i, men Abbe förändrade mitt författarskap och var verkligen en vän. Vi klickade. Honom sörjer jag. Men jag kunde inte avstå det här projektet.

Vad längtar du efter när det här är över? Vad drömmer du om?
– Lugna rutiner. Som Bilbo i Fylke. Vara hemma och kanske gå på puben.

Blir nästa bok en Millennium 5 eller något annat?
– Skulle jag gå in i business och bli Stieg Larsson skulle jag säkert kunna ha betjänter, men det vore en jävla skam. Själva grejen som gjort det här roligt är att jag gått in i något nytt. Det kanske blir en 5:a nu, det är ju sånt tryck. Men jag hoppas jag inte fastnar. Det är ett klassiskt Faust-drama. Fan vad folk är snälla i New York, är det lätt att tänka, men de är ju bara snälla för att jag just nu är money.

Finns det en väg tillbaka till det smala?
– Jag hoppas det. Det skadar inte mig att jag säljs på Konsum.

Vad är målet då?
– Knausgård skriver något i stil med att ”Det enda jag egentligen har velat är att skriva någonting riktigt, riktigt, bra.” Jag hoppas jag inte sviker mig själv, säger David Lagercrantz. Att jag inte dör och känner… ja du vet.

Plötsligt får jag känslan att han är en liten pojke igen.

– Leonard Cohen, min hjälte, skrev ändå några sånger, säger han. Så vill jag dö. Att ha åstadkommit något.

Daniel Suhonen