Rebellen som vågade vara svag

Författare, illustratör och skribent. Men också rebell, normkritiker och snusktant.
I en ny bok har forskaren Maria Jönsson skrivit om dem alla som var Kerstin Thorvall.

– Det handlar om upprorets pris, säger litteraturvetaren Maria Jönsson till Arbetet.

Hennes aktuella bok är döpt efter ett Thorvall-citat: Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet och är en sammanställning av Jönssons studier om genus, trots och åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap. Det är intressant läsning även för den som inte är bekant med författaren eller hennes produktion sedan tidigare. Maria Jönssons analyser av Thorvalls texter och person berättar framför allt mycket om den svenska kvinnorollen under 1900-talet.

– Jag skrev min avhandling om 1970-talets kvinnolitteratur, den som lite nedsättande kom att kallas för bekännelselitteratur. Då gick det inte att komma runt Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, men jag hade läst henne redan som ung. Det var något med henne som berörde mig, något som inte handlar så mycket om hennes författarskap utan mer om andra frågor kring normer, berättar Maria Jönsson.

Först hade hon planerat att göra en forskningsstudie om skildrandet av åldrande och genus i Thorvalls böcker. Men projektet svällde när Maria Jönsson såg ett mönster i Kerstin Thorvalls normkritik.
– Jag blev mest berörd av allt det svåra som finns i hennes texter. Det som inte handlar om att göra uppror eller om att lyckas, utan om att misslyckas och förlora en massa. Vad upproret kostar, säger hon.

Jag är också en av dem som fascinerats av Kerstin Thorvall. Som liten minns jag henne mest som den ”tokiga tanten” i rödfärgad kort frisyr, stora glasögon och stora kulturtantssjok. Alltid lite för mycket, förstod man. När jag blev äldre insåg jag att hon hade intressanta saker att säga. Saker som faktiskt få andra pratade om. Kvinnlig sexualitet, dansens eufori, ensamhet, sjukdom och ångest. En kvinna som vantrivdes i kulturen. En nykterist som ville dansa och vara utlevande. Som inte ville vara någons mor, fru eller farmor. Som drömde om att få vara ett litet ompysslat barn livet igenom.

I sina krönikor i Aftonbladet på 2000-talet beskrev hon äldrevården och det egna åldrandet och hur hon höll på att förvandlas till en dansande älva i demensdimman. Ofta tunga ämnen men alltid skrivna med lätt penna, espri och humor.

Kerstin Thorvall föddes 1925 i Eskils­tuna och växte upp med en manodepressiv far och en mor som hon livet igenom var i konflikt med. Kerstin kände sig alltid i otakt med sina jämnåriga och med samtidens syn på kvinnor. Även om kroppen åldrades var hon i en evig trotsålder och förblev ”15 år inuti” som hon uttryckte det.

Maria Jönsson använder i boken sig av begreppet ”osamtidighet” för att ringa in Thorvalls ständiga ifrågasättande av vad det är att vara i en viss ålder och att man kan vara i flera eller alla åldrar samtidigt.

Efter studenten flyttade Kerstin till Stockholm och pluggade till modetecknare på Beckmans. Redan på 1950-talet hade hon etablerat sig som illustratör, skribent och kåsör i veckomagasin som Vecko-Revyn och Damernas Värld. De två kommande decennierna var hon även framgångsrik som författare av ungdomsböcker. Hon etablerade en ny ton i genren och bemötte läsarna som en jämlike. När hon i medelåldern, med ett äktenskap med två barn bakom sig, skrev om sitt sena sexuella uppvaknande i den självbiografiska boken Det mest förbjudna (1976) blev reaktionerna starka. Thorvall blev rikskänd som ”snusktanten”, kvinnan som till och med inledde relationer med sina söners vänner. Även delar av kvinnorörelsen var kritiska eftersom hon inte ansågs tillräckligt politisk. Men även om Thorvall inte var en politisk person blev det hon skrev politiskt i och med att hon lyfte på locket till flera tabubelagda ämnen, menar Maria Jönsson.

– Det största var nog att hon gjorde upp med bilden av hur en mor ska vara. Det andra var att hon visade att den mogna kvinnans sexualitet finns.

Är Thorvalls författarskap viktigt för att förstå kvinnorollen i Sverige under 1900-talet?
– Ja, det tycker jag. I slutet av 1960-talet gör hon upp med bilden av vad det är att vara en ung flicka. På 70-talet gör hon upp med moders- och kvinnorollen. På 80-talet skriver hon om vad det innebär att gå in i klimakteriet och ”bli tant”. I slutet av sitt liv skildrar hon åldrandet och vad det är att gå mot döden.

Kerstin Thorvall debuterade 1957 som författare med ungdomsromanen Förstå mig och gav i snitt ut minst en bok om året – under fyra decennier! Men det var egentligen inte förrän hon skrev romanen När man skjuter arbetare (1993) som hon fick respekt från kritikerkåren. Den utgjorde första delen i Signe-trilogin, som handlar om hennes mammas levnadsöde. Där berättar hon om kärleksmötet mellan mamman och den 12 år äldre lärar­adjunkten som kom att bli hennes far. Förutom att beskriva faderns svåra manodepressivitet skildrar böckerna 30-talets klassamhälle och de dramatiska händelserna i Ådalen då fem arbetare skjuts till döds av militär.

– Det är de böcker som är mest lika konventionella romaner. De är skrivna ur tredje personsperspektiv och hon försöker förstå den historiska kontexten, förklarar Maria Jönsson det sena genombrottet som Thorvall fick hos kritiker.

Kerstin Thorvall var medveten om sin status på den litterära marknaden och tog det med ro att hon till sist blivit ”Svenska Dagbladet-fin”, som hon kallade det, berättar Maria Jönsson.

– Jag tror inte att hon strävade efter att få ett litterärt erkännande, utan snarare att hon var stolt över att vara förbunden med något slags lågkultur.

Saknas det en Kerstin Thorvall i svensk litteratur och debatt i dag?
– Det skulle i så fall vara att någon vågade prata om det svåra och om sina misslyckanden. Det finns inte många som vågar stå upp för det. Ska man göra uppror i dag gör man det helst på ett coolt sätt, inte genom att som Kerstin Thorvall säga att man inte har någon att gå på promenad med, säger Maria Jönsson.