Ungdomens ljusnande framtid
Samma dag som jag läser i tidningen att arbetslösheten minskat med 10 000 sedan förra året och att nya jobb i handel och restaurang främst gynnar unga kommer 20-åringen med ett glädjande besked. Han ska på arbetsintroduktion på en stor affärskedja. Förhoppningsvis blir det sedan jobb på deltid.
Det har varit ett tufft år efter gymnasiet. Många förhoppningar som runnit ut i sanden. Arbetsgivare som velat ha gratis provjobb och sedan, ja får du inget bidrag från Arbetsförmedlingen då blir inte jobb aktuellt.
Kanske hade han behövt mer handfast stöd från oss föräldrar än vad vi trodde. Vi såg honom som kompetent, trevlig och ja, naturligtvis, fantastisk och litade på att alla andra också skulle se det. Gymnasiebetyget skulle ju vara nån slags garanti.
”Ingen ungdom i Stockholm som vill ha ett jobb behöver gå arbetslös säger min fru som jobbar på Arbetsförmedlingen”, uttalade grannen trosvisst i t-banan när vi hade sällskap senast. Jag bara hummade lite tyst.
Hemma tog jag ut det på sonen med oroliga frågor: men alltså hur gick det på intervjun egentligen??
”Men jag orkade inte säga att jag brinner för service, jag vill ju bara ha ett jobb och jag sa att jag skulle göra det bra”.
Han gillar inte att ljuga, säger han. Vi tränar på hur man kan uttrycka sig utan att luras men så att den som frågar ändå blir nöjd.
Jag är såklart glad att det äntligen börjat lossna för just min unge. Men glädjen grumlas av tanken på de andra.
Den här individuella skuldbeläggningen, vi måste bort från den. Det är inte ditt fel att du är arbetslös. Om du får jobb för att din pappa känner den som anställer, för att du äntligen gjorde det snyggaste personliga brevet, eller höll ögonkontakt exakt lagom länge och hälsade med ett lagom fast handslag så är ändå de andra utan. Det är så arbetsmarknaden fungerar.
Vi är alla utbytbara. Och så vore det bra om Arbetsförmedlingen fick ett annat namn. Det blir gärna lite tokigt när alla andra utom just myndigheten själv tror att de ska förmedla arbete. Signalerna liksom. De som är inskrivna där tenderar att bli kvar, läser jag i tidningen. Budskapet till de unga blir: skriv inte in dig på AF, klara dig utan den där ersättningen, som ändå bara räcker till snus, så länge du kan.
”Det jag minns från mötet vi hade var att om man fyller i blanketten fel då kan man bli polisanmäld. Inget annat minns jag. Det kändes lite läskigt att bli betraktad som brottsling på förhand. Jag var tvungen att ringa och fråga tre gånger så jag fyllde i rätt.”
Säger sonen.
Jag håller alla tummar att det går bra i den där affären nu.
