Soldränkt pop ur mentalt mörker

Bill Pohlad är en superproducent som legat bakom Oscars-vinnande filmer som 12 years of slave och Brokeback Mountain. Nu gör han regidebut (om man bortser från en obskyr film för tre decennier sedan) med Love & Mercy – en biografisk film om Brian Wilson i The Beach Boys. Ämnet är tacksamt: Wilson är en av pophistoriens odiskutabelt största musikaliska genier, om än inte lika publik som McCartney eller Lennon.

Tillsammans med sina två bröder, Carl och Dennis, samt kusinen Mike Love och vännen Al Jardine bildade Wilson en av 60-talets mest inflytelserika popgrupper. Med en kombination av raka popmelodier, texter om kaliforniska sandstränder och stämsång inspirerad från bland annat jazz och doo-wop kom The Beach Boys med något nytt. Och Brian Wilson var gruppens hjärna. Han blev tidigt mytomspunnen för sin vägran att åka med på turnéer och sin säregna person.

I Love & Mercy spelas en ung Brian Wilson av duktiga skådespelaren Paul Dano. Han lyckas gestalta Wilson så att man får access till popgigantens sköra psyke och stora begåvning.

Filmen börjar i technicolor-nyanser och omsorgen om de tidstypiska kläderna och snedkammade luggarna är lika stor och lustfylld som i tv-serien Mad Men.

Under den senaste veckan har jag läst Karl Ove Knausgårds Min kamp 3, som handlar om författarens barndom och framför allt hans sadistiska far. Samma historia känns igen i Love & Mercy. Det hyperbegåvade barnet ska tuktas. Brian blir så svårt slagen av sin pappa att han nästan förlorar hörseln på höger öra. Är det faderns fel att Brian Wilson tidigt utvecklar psykisk sjukdom? Det är filmens underliggande teori. Men berömmelsen och de hallucinogena drogerna underlättade knappast.

Vändningen börjar när en medelålders Brian Wilson – spelad av John Cusack – möter bilförsäljaren Melinda Ledbetter. Av någon rätt svårbegriplig anledning förälskar hon sig i en gravt övermedicinerad Wilson som styrs som en marionettdocka av sin så kallade doktor (spelad av alltid sevärda Paul Giamatti).

Turerna fram till befrielsen är utdragna och Cusack är som alltid Cusack och blir här överglänst av den unge Paul Dano. Men så är det också The Beach Boys 60-tal som fascinerar mest. Att några av de mest soldränkta popmelodierna kunde göras i ett mentalt mörker är en av pophistoriens stora gåtor som med filmen blir lite klarare.