Morfars plikt och Skräddarns lust
Min morfar var murare och det bästa exempel man tänka sig på Den skötsamme arbetaren.
Han lär ha varit berusad en gång i livet, en gång då han kom hem efter en taklagsfest. Men i övrigt drack han en halv pilsner till middagen och aldrig någonting mer. När han ätit färdigt satte han på en plastkapsyl och ställde in den halva pilsnern i kylskåpet till nästa dag.
Han sa inte så mycket.
Jag kan egentligen bara komma ihåg några enstaka tillfällen då han sa något till mig. En gång under en middag på sommarlovet då han strängt uppmanade mig att äta smörgås också och inte bara sovel.
Han hade varit arbetslös långa perioder vilket resulterade i en vana av mycket stor sparsamhet med allt.
Som familjens överhuvud var det förstås hans plikt att hålla sig informerad om vad som hände i Sverige och världen. När det var nyheter i radion skulle det vara tyst. Men jag kan inte påminna mig att han någon enda gång kommenterade någonting av det som avhandlades.
På morgonen läste han Folkbladet. Precis allt i tidningen. Det var väl hans plikt det med och hade man löst en prenumeration så skulle man förstås läsa allt som stod i bladet.
Han lyssnade inte på musik och han läste inte böcker. Han rökte pipa och när han var ledig påtade han i planteringen.
I dag undrar jag vad han funderade på där inne i sin tystnad. Vad han tyckte om livet. Och hur såg min mamma på att växa upp i denna – kärvhet.
Mormor var ju precis tvärt om. Hon hade en lätthet, for omkring på cykel i byn och träffade folk och berättade fullständigt fasansfulla sagor för mig om vargar som överföll en familj som var ute och åkte släde på vintern och som var tvungna att kasta ut ett spädbarn till vargarna för att klara sig.
Hur såg hon på hans tystnad?
Morfars fullständiga motsats var Skräddarn. Han var så att säga ingift i familjen eftersom en av mina morbröder hade gift sig med hans dotter.
Han och hans fru bodde i en annan by och han var en glad jävel.
Och drack. Det visste alla och det var ingenting som han gjorde något som helst för att dölja.
På somrarna brukade han göra så här:
Han tog alla snapsglas som fanns i huset och placerade ut dem i trädgården. Ett vid krusbärsbuskarna, ett vid körsbärsträdet, ett på soluret, ett vid fågelbadet och så vidare. Så fyllde han alla glasen tills flaskan var tom.
Sedan strosade han runt där i godan ro i solskenet och varje gång han kom fram till ett snapsglas utbrast han med låtsad förvåning:
– Nämen! Står du här?! Skål!
Och så svepte han glaset.
Det där har min mamma berättat hur många gånger som helst. Och hon gjorde det alltid på ett så lustfullt sätt att jag förstod att hon tyckte mycket om det. Inte att han var alkoholist utan hans attityd, hans livsglädje. Något som hon nog saknade hos sin pappa.
En gång var mormor och morfar bjudna hem till Skräddarns. Det var en söndag och dagen innan hade han uppenbarligen varit ute på en lång och grundlig promenad i trädgården.
Allt i huset var uppsupet och till maten fick inte morfar pilsner utan – mjölk!
Detta var någonting som morfar – den skötsamme arbetaren – tyckte var fruktansvärt. Att inte kunna behärska sig, att sakna disciplin.
Det berättade mormor efteråt och hon skrattade när hon gjorde det.
