Karl-Ivar Litz har snickrat i 55 år – och slutar inte

När andra pensionärer äter glass i solen sliter Karl-Ivar Litz på ett bygge. Det är ett val som inte handlar om pengar.

Vid ån mitt i Köping står den svenska sommaren så vacker den bara kan bli. En trappa upp i Sparbankshuset strax intill balanserar Karl-Ivar Litz, snart 70 år, på en ställning och monterar gipsskivor.

Han tar sikte, lägger sin kroppstyngd mot skruvdragaren och trycker till. Matar fram nästa skruv, siktar och trycker till igen.

Tempot är bedövande, det går inte många sekunder mellan de skarpa tjuten från skruvdragaren. Men Karl-Ivar Litz har tagit av hörselskydden: De är för varma. Sommarens enda värmebölja har nått Köping, och SMHI rapporterar 30 grader i solen.

– Man slår inte av på farten för att man blir äldre, säger Karl-Ivar Litz. Efter alla år sitter den i kroppen.
Kanske, kanske tar den som är äldre någon extra fikapaus, tror Karl-Ivar Litz. Det räknar nog arbetsgivaren med. ­Äldre är ändå fördelaktig arbetskraft, anser han.

– Blir det ont om jobb slutar jag med kort varsel. I min ålder gäller inte lagen om anställningsskydd. Och blir jag sjuk behöver arbetsgivaren inte betala sjuklön.

I 55 år har Karl-Ivar Litz varit snickare. Yrkesvalet  var självklart. Hans far var snickare, hans farfar likaså.

När han var tolv år hängde han med sin pappa på byggena efter skolan. Som 15-åring, efter två år i yrkesskola, började han som lärling. Första riktiga bygget var det gamla badhuset i Köping. 1962 gick han med i Byggnads.

Genom åren har Karl-Ivar Litz sedan arbetat både för de stora byggbolagen – NCC, Skanska och Peab – och i små företag. Han har slitit hårt. Men för det mesta trivts med jobbet.

– Utom i Norge. Det var så styrt: jobba i tolvtimmarspass, och sedan passa tiden när flyget gick från Stavanger. Attityden till svenska byggnadsarbetare var inte bra.

Efter så lång tid i ett fysiskt tungt jobb kunde man vänta sig att Karl-Ivar Litz skulle se fram emot lugn och vila. Pensionen skulle räcka – har man arbetat i över ett halvt sekel blir den rätt hyfsad.

Karl-Ivar Litz började förvisso ta ut sin pension när han fyllde 65. Det vore dumt att dö utan att ha fått ut en krona, resonerar han. Men han fortsätter att arbeta på heltid. Och än har han inga planer på att sluta.

Ekonomi har ingenting med det beslutet att göra. Att jobbskatteavdraget är högre för dem som fyllt 65 verkar Karl-Ivar Litz knappt medveten om.

– Det sociala är det viktigaste skälet. På jobbet träffar jag folk. Att gå hemma och inte behövas verkar inte roligt.

På bygget i Sparbankshuset behövs Karl-Ivar Litz, och hans långa erfarenhet är uppskattad. Genom larmet hörs ofta lärlingarnas röster:

– Kalle, kan jag såga gips med den här sågen?

– Kalle, var höjden två och sjutti­åtta vid den här väggen?

Under rasten betonar de unga snickarna hur bra det är med äldre på arbetsplatsen. Det handlar inte bara om kunskap.

– Det blir en annan disciplin, säger Martin Lehikoinen, som nyss har fått sitt yrkesbevis. Och en bättre jargong än om det bara är yngre.

– I vart fall blir det mer prat på rasterna, säger Karl-Ivar Litz. Fikar de unga själva tittar de ju ner i sina telefoner 90 procent av tiden.

För många byggnadsarbetare håller inte kroppen fram till ordinarie pensionsålder. Karl-Ivar Litz är påtagligt vital och stark, men ser det inte som sin egen förtjänst.

– Jag har haft tur. När jag var ung var arbetsmiljön hemsk. Jag kunde ligga med överkroppen i en ventilationstrumma och såga ut hål. Man såg inte sina händer för allt damm.

– Och jag rökte som en borstbindare, folk skulle inte ha känt igen mig utan pipan.

Arbetskamraterna är alltså främsta skälet till att Karl-Ivar Litz fortsätter att jobba. Han gillar också att arbetet ger synliga resultat. Något att vara stolt över.

– Det är roligt att gå runt i Köping och kunna visa barn och barnbarn: Det där huset har jag varit med och byggt.

En bit längre in i lokalen arbetar en annan 65-plussare, Bertil Roos, som började som målare när han var femton eller sexton. Han hör vad Karl-Ivar Litz säger, och stämmer in:

– När jag målar och gör fint hemma hos folk blir de glada. Och det är ju en glädje för mig med.

Arbetsglädjen är viktig för viljan att jobba vidare, det är Karl-Ivar Litz och Bertil Roos överens om.

– Det bästa som finns är att vakna klockan fem på morgonen, inte ha ont någonstans – och ha ett jobb att gå till, säger Bertil Roos.