Ken Loachs hyllning till Irlands August Palm

Den brittiske regissören Ken Loach är en filmens motsvarighet till litteraturens arbetarförfattare och räds inte de breda penseldragen. Hans förra film, dokumentären The Spirit of’ 45, var så tendentiös i sin romantisering av den brittiska arbetarrörelsen och demonisering av Margaret Thatcher att den tangerade parodin.

Men min relation till Ken Loach är lite som den till Woody Allen: lojaliteten är stor. Det är liksom alltid värt att se deras filmer, även om man på senare tid oftast blivit besviken.

Nu är Loach i alla fall tillbaka med spelfilmen Jimmy’s Hall om den historiske personen James ”Jimmy” Gralton, en irländsk August Palm-typ med patos, retorisk förmåga och hjärtat bultande för folkbildning.

Han kommer hem till sin åldrade mor på landsbygden efter att ha tvingats leva tio år i exil i New York. Brottet? Att ha drivit ett slags ABF-verksamhet i en plåtlada (Jimmy’s Hall) i den lilla hembyn. Livrädda för att proletariatet skulle utveckla ett kritiskt tänkande och börja ifrågasätta samhällsordningen jagade samhällets kommunistfobiska borgerlighet och den konservativa katolska kyrkan Gralton på flykt.

Jimmys återkomst ett decennium senare delar hembyn, som är medtagen av 30-talets depression och det irländska inbördeskrigets efterdyningar. Samhällets unga uppmanar honom att öppna Jimmy’s Hall på nytt. De är arbetslösa och uttråkade och vill få utbildning, lära sig snickra, måla, skriva och dansa till jazz!

Verksamheten får människor att blomma upp, något kyrkan och borgarklassen naturligtvis inte ser med blida ögon.

Trots att Ken Loachs bild av hur arbetarklassen ska befrias från sina bojor med poesins hjälp känns mer än lovligt tillrättalagd och naiv, lyckas han få mig berörd. Loach vill så gärna berätta ett stycke viktig arbetarhistoria, och lyckas med det. Han får i alla fall mig att sända en tacksamhetstanke till pionjärerna som gått före.

Det går också att dra paralleller till vår tid när läsförståelsen rasar, i synnerhet i arbetarhem, och tillgången till kultur i mycket avgörs av vilken miljö man växer upp i, och där möjligheten till fortbildning kan vara avgörande för ens framtid.

Filmens kärlekshistoria mellan Jimmy Gralton och Oonagh, en kvinna som lär ut irländska folkvisor i Jimmy’s Hall, blir till en allegori över människornas oförlösta potential. Finns det något sorgligare än människor som vill och kan men inte tillåts leva fullt ut?