Jobbets orättvisor ett slag i ansiktet

Man – slips – plocka med varor. Kvinna – scarf – arbeta i kassan. När Malin Skoglund tog klivet in i ­arbetslivet uppenbarade sig orättvisan som ett slag i ansiktet.

Allt var lugnt under uppväxten. Feminism, tänkte hon, det var något som behövdes förr.

– Jag hade omringat mig med så många starka kvinnor, jag märkte inte av behovet.

Mamman gjorde ”allt” under hennes uppväxt. Körde taxi, startade företag och sålde korv, jobbade i barnomsorgen. En ”arbetare ut i fingerspetsarna”. Hon jobbade dygnet runt, slet.

Men familjen var opolitisk, säger Malin. Det var aldrig något tjat om att arbetslivet var ojämlikt eller att deltidsanställningar var ett gissel. Först efteråt förstod hon hur mamman kämpat dygnet runt för att föra familjen framåt.

På gymnasiet gick Malin Skoglund i estetklasser med nästan bara tjejer. Kvinnor var alltid starka och hördes mest, samhället var jämställt.

– Jag såg ju inget annat, säger hon.

Hon hade aldrig blivit hämmad på grund av sitt kön. Inte förrän arbetslivet började. Då fick hennes världsbild sig en rejäl törn. Hon fick jobb på Ica och där märkte hon att arbetsgivaren delade in de anställda utifrån aspekter som inte hade med kompetens att göra.

– Det var som ett slag i ansiktet. Det blev en otrolig omställning, jag fick omvärdera hur jag såg på världen.

Den första konkreta erfarenheten av en uppdelning mellan könen var när uniformen skulle bytas ut. Männen skulle ha skjorta och slips, kvinnorna scarf.

– Jag förstod aldrig varför det vi skulle ha på oss kopplades till kön. Det gjorde jag en grej av, säger hon, som efter att ledningsgruppen kallats till möte fick ett ”jo, du får ha slips om du vill” från vd:n.

Men då märkte hon att ingen annan brydde sig, och började se strukturerna. För det handlade kanske inte bara om vilket slags tygstycke som hängde runt halsen. Det hängde också ihop med vilka arbetsuppgifter som skulle utfördas. ”Vänta nu, slipsarna är på golvet, scarfarna sitter i kassan”, tänkte hon:

– Jag upplevde det som en djup orättvisa.

För Malin Skoglund handlar rättvisa om att tänka på dem som befinner sig längst bak. De som står sist i olika köer måste med för att alla ska kunna komma framåt.

– Om du ger ditt allt och inte får tillbaka för att det inte är samma som någon annan ger, då är det inte rättvist.

Det är klart att hon förstår att det finns andra synsätt, säger hon. Men då ser de till principer, som ”lön efter prestation”. Hon kan störa sig väldigt mycket på det, eftersom det inte funkar i praktiken.

– Jag kan möta det på arbetsplatser som har individuell lönesättning: ”Jag gör ju det här, jag är värd det här”. Men vad får det för konsekvenser? Då ställer man arbeten mot varandra.

Efter ett par år som anställd på Ica flyttade hon från Stockholm till Piteå, mest av en slump. Där läste hon samhällskunskap på Komvux och fick upp ögonen för det årets valrörelse, 2006. Hon jobbade på restaurang på kvällarna och tittade på debatter på dagarna.

– De politiker som var lite smarta sa att facket var bra. Och min mamma har alltid sagt att facket var bra. När jag kom tillbaka till min Icabutik efter fem år, hade tre unga tjejer startat en fackklubb. Jag gick dit och sa: Här vill jag vara med. Mitt engagemang kom långt tidigare, men nu fick jag ett verktyg. Ordföranden tyckte det var perfekt och skickade mig till LO:s ungdomsutbildning. Där fick jag en aha-upplevelse. Nu kunde jag placera in det jag känt i ett sammanhang och det var viktigt för mig.

Att ta klivet och bli fackligt aktiv på en arbetsplats med få medlemmar var svårt, säger hon. De slet och slet, säger hon, men fick liksom börja om på varje möte.

– Vi fick mycket stöd från avdelningen, men hade förbundet haft ett mer arbetsplatsnära arbetssätt hade inte klubben behövt gå under, vilket den gjorde.

Den ojämställdhet hon sett på arbetsplatsen visade sig också i de fackliga leden.

– Hur ska jag säga det utan att trampa någon på tårna? Det märks i beslutande rum. Det märks i hur man inför fackliga val organiserar sig, en vana att inte gå utifrån hjärta utan strategi. Det faller sig inte naturligt för mig, jag har aldrig varit i de strukturerna där vi ser till att få kompisar på rätt plats, säger hon och tillägger att kvinnors engagemang behöver vara ”äkta”.

Männen kunde på ett statussökan­de sätt ta sig fram i organisationen utan att vara 100 procent äkta, säger hon.

– Du märker det när du sliter, och ser att dina medsystrar sliter, att det finns män som hamnar på positioner trots en massa saker, medan vi gör det efter en väldig massa slit.

– Det är påtagligt i fackföreningsrörelsen, generellt, men min erfarenhet från den demokratiska processen kommer från Handels.

När hon hörde att Kommunal skulle börja jobba mer strukturerat med organisering sökte hon 2012 en tjänst som organiserare och fick den. Där finns många kvinnor och strukturerna blir inte lika tydliga.

Den orättvisa som undersköterskorna hon möter i jobbet nu pratar om, är att de gamla inte får den vård de har rätt till. Att de sätter vårdtagarna högre än sin egen arbetssituation, ligger i jobbets natur, tror Malin Skoglund:

– Men visst blir det en reell orättvisa när arbetsgivaren ställer de äldre mot de arbetande undersköterskorna.

– Det är de som faktiskt lyfter Sverige. Utan dem hade vi kanske varit tvungna att sluta våra jobb om mormor blir sjuk, och ge henne en sämre vård än vad professionella kan göra. Om det inte finns rättvisa där, så har vi tappat något i hela samhällssjälen, säger Malin Skoglund.

Ett stort problem för Kommunals medlemmar inom vården är avsaknaden av medbestämmande, anser hon, vilket skapar en otrolig frustration. Den individuella lönesättningen fungerar inte, utan blir orättvis, inflytande och förståelse för löneprocessen saknas.

I den offentliga verksamheten finns åtminstone starka strukturer – hur det sedan fungerar i praktiken är en annan sak. Men dessa strukturer fungerar inte per automatik i den privata sektorn, där facket förlorar medlemmar och inflytande.

Som organiserare satsar Malin Skoglund på det medlemsnära arbetet, det som hon eftersökte som Handelsmedlem. Hennes senaste möte med under­sköterskor var när 17 av dem skulle tåga till chefen med namnlistor. De sa ifrån: De har det för tufft på jobbet, har för hög arbetsbelastning och berättade att det behöver tas på allvar.

– Varje arbetsplats måste definiera vad som är rättvisa i deras liv, säger Malin Skoglund.

Hur många tusen är din semester värd?

Vad är en semester värd? 9 000 kronor veckan för en undersköterska och 15 000 kronor för en sjuksköterska, om du frågar Hälso- och sjukvården i Falun.

– Självklart hade vi velat få samma ersättning till undersköterskorna som till sköterskorna, men vi kom inte längre i förhandlingen än att de höjde med 2 000 kronor, från 7 000 kronor, säger Åsa Olárs, ordförande för Kommunals sektion Falun Hälso Sjukvård.

Arbetsgivarens argument var att bristen på sjuksköterskor var större.

– Generellt säger våra landsting i Sverige att det är lättare att få in undersköterskor. Jag har inte hört talas om att det ges ersättning till undersköterskor, kanske på några avdelningar i landstingen, säger Agneta Jöhnk som är chef för arbetsgivarpolitik på Sveriges Kommuner och Landsting.

Hur ser du på lösningen att betala för att få anställda att skjuta på semestern?

– Det har vi gjort i många år och klarat verksamheten, så det är väl en bra lösning. Vi har inte utbildade vikarier som kan hoppa in bara på sommaren, säger hon.

Åsa Olárs säger att det har varit lite dubbelt att förhandla om ersättningen. Egentligen anser inte Kommunal att det är bra ur arbetsmiljösynpunkt att anställda ska behöva skjuta på semestern.

– Jag ser det som en fara att man lockas av pengar och sedan orkar man inte. Det har varit slitigt på alla verksamheter, man behöver återhämtningen, säger hon och berättar att på en avdelning har undersköterskor gått ihop om att inte skjuta på semestern, utan i stället låta arbetsgivaren lösa problemet på annat sätt.

Läs hela serien om RÄTTVISA här.