Hela Sverige ska leva! Så brukar det heta. Även från borgerligt håll. Men under Alliansregeringen gjorde man det lite svårare att leva i glesbygden och ännu lite bättre i de – som av en händelse ofta borgerligt styrda – välbärgade storstadskommunerna. Detta efter att regeringen Reinfeldt kompenserat de allra rikaste kommunerna, som bidrar mest till det kommunala utjämningssystemet, med en bonusmiljard.
I fredags föreslog finansdepartementet att bonusmiljarden avskaffas och att kommunerna och landstingen återgår till de tidigare reglerna. Alltså att systemet ska utjämna skillnader mellan landsdelar med skilda förutsättningar. Robin Hood-tanken. Var man än bor ska man som medborgare kunna få ungefär likvärdig service och omsorg.
Den rödgröna regeringens förslag retade naturligtvis upp en hel del politiker i välsituerade kommuner. Stockholmspolitikern Lotta Edholm (FP) blev rosenrasande och sa i Folkpartiets Stockholmsblogg att ”Regeringen visar sitt Stockholmsfientliga ansikte”.
Örnsköldsviks förra kommunalråd, Elvy Söderström (S), som deltog i den tidigare parlamentariska utredningen av systemet, är en av dem som välkomnar den S-ledda regeringens förslag att återgå till de gamla reglerna. ”Man rättar till en dumhet att ge en miljard extra till de rikaste där tillväxten rinner in. Det är ett bra och klokt beslut”, säger hon till Allehanda.se
Går förslaget igenom kommer de nya reglerna att gälla från och med den första januari 2016. Det vore bra för hela landet.
Sverige urbaniseras nu snabbast i Europa. Det håller på att förändra landet i grunden. Allt fler – inte minst kvinnor – söker sig till storstäderna och mindre städer och samhällen dräneras på människor och kompetens. Att industrierna i stor utsträckning ersätts av tjänsteyrken påverkar också var människor kan bo och försörja sig. Storstäderna beskrivs ofta, och med rätta, som tillväxtmotorerna. Men Norrland, med sin skog, malm och vattenkraft, utgör själva grundstommen i den svenska ekonomin. Någon enkel uppdelning mellan närande och tärande kommuner finns inte.
Det finns många fördelar med urbaniseringen. Hållbart byggda städer är bra ur klimatsynpunkt. Stora städer gör också människor generellt sett öppna för olikheter och mer toleranta. Nackdelarna är ökade sociala klyftor, bostadsbrist och problem i trafik och kollektivtrafik. Stockholm är ett tydligt exempel på en storstad med växtvärk.
Pratar man med en centerpartist i dag är det som att de tror att utbyggd infrastruktur för internet är lösningen på det mesta. Det är en nyckel till en hel del logistiska problem, det visade inte minst SVT:s viktiga granskning tidigare i våras som skildrade hur delar av landet ligger i internetskugga. Många skulle kunna bo och jobba kvar med en fungerande uppkoppling.
Men hela Sverige kan inte bestå av webbaserade entreprenörer med F-skattesedlar. Dessutom kommer inte en enda entreprenör att vilja leva i ett samhälle där den basala kommunala servicen saknas.
Det finns många myter kring det kommunala utjämningssystemet. Men det finns inga belägg för att det skulle vara tillväxthämmande eller att glesbygden skulle sko sig på storstädernas bekostnad. De tre största länen (Stockholm, Skåne och Västra Götaland) får till exempel över 40 procent av pengarna från systemet sammanlagt.
Det är dags att lämna bilden av landsbygden som ett problem. Människor vill bo där de tror att de kan få ett bra liv. Men då behövs politiska beslut för att vända de accelererande skillnaderna mellan stad och land. Ska hela Sverige leva krävs handling. Den rödgröna regeringen har med återställandet av det kommunala utjämningsuttaget tagit ett viktigt första steg i rätt riktning.
