Rätt att säga farväl till Annika Bengtzon

Det har gått 18 år sedan Liza Marklund slog igenom som författare med kriminalromanen Sprängaren om den slipade kvällstidningsreportern Annika Bengtzon.

Boken blev även genombrottet för Piratförlaget – i dag en dominant på förlagssidan – och man kan utan att överdriva säga att Marklund bildat skola. Den framgångsrika svenska deckargenren består numer till stor del av kvinnliga författare och kvinnliga huvudkaraktärer.

Järnblod är Marklunds elfte och sista bok om Bengtzon – och kanske också hennes mest självbiografiska. Den knyter ihop Bengtzons klassresa från uppväxten i ett arbetarhem i en bruksort till uppburen yrkesposition och våning med takkronor i innerstan. Parallellt berättar boken om mediernas strukturomvandling. Den kvällstidning Bengtzon jobbar på – Kvällspressen – ska bli först med att lägga ned sin pappersupplaga, trots att koncernen går med miljardvinst.

Liza Marklund är enligt efterordet noga med researchen när det kommer till de juridiska och publicistiska detaljerna. Men de fackliga kunskaperna verkar skralare. Att en stor tidningsägare skulle, som i boken, besluta att upphöra med papperet och dra ned på hundra tjänster utan ens en facklig mbl-förhandling är inte troligt.

Nåväl, Marklund är överlag en skicklig samtidstolkare. Den här gången lyckas hon även få med aktuella samhällsfrågor som mäns våld mot kvinnor, näthat, stjärnfamiljer och personlig integritet på nätet.

Som sista uppdrag ska Bengtzon skriva om ett gammalt mord på en striptease-dansös. När historien nystas upp känns den mer än lovligt inspirerad av Thomas Quick-debaclet, och de beskrivna ritualmorden påminner i sin bestialitet om tv-serien True Detective.

Jag tog mig med ansträngning igenom Sprängaren på grund av den direkt usla språkbehandlingen. Järnblod visar på en lovvärd utveckling. Det är rätt av Marklund att säga adjö till Bengtzon och utforska nya marker.