De fastspända flickorna
Jag läser två pressmeddelanden. Det ena är glädjande. Det säger att Västra Götalandsregionen beslutat att minska tvångsåtgärderna inom barn- och ungdomspsykiatrin. Målet är en nollvision för bältning och isolering. Ja, avskiljning heter det på byråkratsvenska men det handlar om isolering.
Det låter fantastiskt, eller hur? Verkligheten är inte lika fantastisk.
Det är kanske inte alla som vet att barn under 18 år spänns fast i bälte i dag inom psykiatrin. Man skulle kunna tro att sådant bara händer i en film om Lisbeth Salander. Eller kanske i ett konstverk av Anna Odell. Men det gör det inte.
2012 spändes 66 flickor under 18 år fast i bälte inom BUP:s tvångsvård enligt Socialstyrelsens statistik.
Fast den siffran stämmer inte. Vårdavdelningarna är tvungna att rapportera in alla tvångsåtgärder. Men det gör de inte. Så när Barnombudsmannen begärde ut 38 journaler visade det sig att det i dessa fanns fler fastspänningar noterade för enbart andra halvåret än det fanns inrapporterat till Socialstyrelsen för samtliga vårdenheter under hela 2012.
Varför följer inte vårdenheterna lagen? Är det slarv eller medvetet undanhållande?
Kanske handlar det om ett ”personalgemensamt förhållningssätt”. Det andra pressmeddelandet tar upp just det. Det är mindre glädjande. Och från 2012. Så vi kan ju alltid låtsas att något förändrats.
Per Enarsson, i dag vård- och omsorgschef i Katrineholms kommun la fram en avhandling vid Umeå Universitet. Den heter Mellan frihet och trygghet och handlar om hur personalen i psykvården och på kommunala gruppboenden hanterar sina svårigheter att bemöta patienterna. Svaret är att de ofta pratar sig samman vårdare emellan.
På frågan hur de kommer fram till ett gemensamt förhållningssätt svarar de att det är patientens behov som står i centrum. Fast i verkligheten är det vårdarnas egna behov av trygghet och förutsägbarhet i vardagen som styr, säger Per Enarsson.
Särskilt svårt hade vårdarna att hantera när de upplevde att de inte fick vara ifred för patienten.
I Per Enarssons avhandling framkommer det att om patienterna inte lever upp till vårdarnas förväntningar på uppförande, då förordar de ett strängare bemötande.
Flera vårdare anser att de har ett uppfostrande uppdrag som ger dem rätten att begränsa patientens egna val. Enskilda vårdare som bryter mot det överenskomna förhållningssättet skapar indignation hos kollegorna.
Det ligger något märkligt i att det är unga självskadande flickor som vården inte kan hantera. Man kan välja att se tvånget de utsätts för som en extrem åtgärd som tillgrips för en extremt liten grupp och därför inte behöver uppmärksammas särskilt. Eller man kan tänka att vårdens allvarliga natur, och att det handlar om barn, gör det extra angeläget att följa vad som händer.
Det finns hur mycket som helst att göra. För den som tycker det här är viktigt. En nollvision är en bra början.
