Den 27 april förra året publicerade DN:s kulturskribent Åsa Beckman den första artikeln om kulturmannen. Han som varit kulturens centrum i sekler, och som nu är en utdöende art, menade hon. Artikeln har gett otaliga ringar på vattnet, som tillsammans skapat en årsring: The year of the kulturman.
Den senaste veckan har den norska författaren Karl Ove Knausgård gett sig in i debatten, som nu är ett slags kombination av kulturmannen- och åsiktskorridoren-diskussionen. I en spretig artikel påstår han att Sverige är befolkat av cykloper. Svenskar är, enligt den uppburne norrmannen, bosatt här sedan 13 år, enögda, rädda och hatiska. De som inte håller med cykloperna blir stenade.
Vilka Knausgård syftar på är outtalat. Men alla ska ändå förstå att det är den luddiga ”pk-maffian” han menar, de som ofta från högerhåll pekas ut som roten till allt ont i samhället. De där åsiktspoliserna på svenska kultursidor som envisas med att prata om jämställdhet, jämlikhet, representation, antirasism och annat idealistiskt tjafs.
Är det något
med Österlen som förbittrar själen? Foto: Daniel Nilsson
Knausgårds artikel har delats över 30 000 gånger. Många – kanske till och med en majoritet? – har hållit med och hyllat hans ”sanningens ord” om det svenska debattklimatet. Och i stort sett alla som läst hans böcker, i synnerhet Min kamp-serien, har hyllat även den. I alla fall är antalet kritiska omdömen extremt lätträknade. Ändå sitter Karl Ove Knausgård i sitt hus på det vackra vårgrönskande Österlen och klagar över debattklimatet. Och klagar på att andra klagar. (Så gör även hans extremt framgångsrika grannar Ulf Lundell och Björn Ranelid. Är det något i den österlenska luften som förbittrar konstnärssjälar kan man undra?).
”Landet är fullt av välstånd, butikerna fulla av varor, alla har vad de behöver och mer än så.” Knausgårds filosoferande från sin privilegierade plats under blommande äppelträd ekar av Marie Antoinettes ”om de är hungriga – låt dem äta kakor”. Med risk för att störa idyllen vill man försynt påpeka: Vem är den enögde här?
Jag har med stor behållning läst de två första Min kamp-böckerna och beundrat Knausgårds människokännedom i dem. Hans tolkningar av människors beteenden och det sociala spelet är helt fenomenala. Därför blir jag direkt häpen, eller kanske mest besviken, över hans renons på självinsikt i DN-artikeln. Då kan jag bara hoppas att Åsa Beckman hade rätt för ett år sedan. Att den kulturman som alltid har den egna naveln som utgångspunkt och som inte märker bjälken i det egna cyklopögat är på utdöende.
