I döda normbrytares sällskap

Vad hindrar en människa från att leva fullt ut? Vad händer med den som bryter normen? Frågorna får svar i Anna Jörgensdotters nya roman Drömmen om Ester, den som hon skrivit på i huset där fackets martyr Joe Hill talar till henne.

Den exakta plats där jag först såg dagens ljus är av så liten betydelse.” Så skrev aktivisten och sångaren Joe Hill i ett brev innan han dog, och kallade sig världsmedborgare. Han avrättades på vaga grunder anklagad för mord.

100 år senare, på Nedre Berggatan 28 i Gävle, är en författare av annan åsikt:

– Jag bara älskar att vara här, att sitta här inne och skriva. Det känns som att jag är med Joe Hill, hans närvaro ger något slags magi till skrivandet, säger Anna Jörgensdotter, som en dag i veckan håller Joe Hill-gården öppen för besökare.

Det var inte där – i den blekgula träkåken, i Gävles nu såväl gulligaste som dyraste kvarter – som han såg dagens ljus första gången, men väl dit han flyttade som ettåring och bodde till dess att han som 23-åring emigrerade till USA.

Anna Jörgensdotter föddes i Sandviken ett par mil bort. Hon lämnade bruksorten för att våga skriva: ”få luft under pennan”, och när hon sedan återvände utforskade hon frågan om vad som hindrar människor från att göra det de vill. Med romanen Bergets döttrar och dokumentära Livfjädrar – kvinnornas Sandviken (tillsammans med Helene Rådberg och Carolina Thorell) har hon lyft de oskrivna historierna från trakten.

Till Gävle flyttade hon för fyra år sedan, bland annat för att komma närmare sitt engagemang i asylkommittén och syndikalisterna.

– Jag var insnöad i Sandvikens historia, det var smärtsamt att flytta därifrån. Och så blev jag nästan arg på Gävle, för jag visste inte mycket om staden, säger hon.

Joe Hill kände hon till, lite löst. Men så gjorde hon som hon brukade, började forska.

– Jag tror att jag måste göra så, det blir en ömsint känsla för platsen när jag vet mer.

Gruset knastrar när två Gävlebor dyker upp på innergården, där vi sitter under ett körsbärsträd. De har bestämt sig för att ändra på det faktum att de inte vet något om ortens martyr.

– Det gör ni rätt i, säger författaren med det röda håret, uniformsjackan, plastpärlhalsbanden och My little pony-klänningen.

Hon visar in dem till utställningsrummen och passar på att göra reklam för sommarens torsdagsunderhållning.

Anna Jörgensdotters nya roman Drömmen om Ester är en fantasi kring konstnären Ester Hennings liv. Efter att ha sett dokumentären Konstnärinnan på avd. 22 (Maud Nycander och Kersti Grunditz) kunde hon inte släppa hennes öde. Ester föddes 1887, växte upp i Mora, började på Tekniska skolan (motsvarande Konstfack) i Stockholm, var nära ett genombrott när ett våldtäktsförsök, som polisen inte trodde på, fick henne på fall. Hon togs in på mentalsjukhus, där hon blev kvar till sin död.

Trots allt som skilde dem åt kände Anna Jörgensdotter igen sig: i det livsnödvändiga skapandet, i utsattheten som flicka, i mörkret, i det rebelliska normbrytandet.

– Först tänkte jag att hon inte alls var sjuk. Sedan förstod jag att hon visst var schizofren, men att omvärlden knuffade in henne i sjukdomen.

En känsla av ömhet – faktiskt en förälskelse, säger hon – gjorde att hon läste mer.

Ester Henning var samtida med Anders Zorn, båda levde i Mora. Enligt vissa uppgifter bedömde Anders hennes konst och kallade henne färgblind. I Ilja Bergströms avhandling läste hon att Ester anklagade Anders Zorn för sin schizofreni, och att detta underströk hur sjuk hon var.

– Jag tyckte att det visade att hon var frisk. Jag tycker att hon hade helt rätt i att anklaga Anders Zorn. Han representerade det som hon inte hade i sitt liv: han var rik, hade mycket makt, ”kunde konsten”. Hon ansågs färgblind och han var den stora kungen av Mora. Hon riktade hela tiden det som var jävligt utåt, mot omvärlden, tog inte på sig skulden. Hon var utåtagerande på ett sätt som kvinnor sällan är.

Själv möter hon det så ofta och förundras: män som tar sig den där självklara maktpositionen. Eller som när hon inför en uppläsning träffade en kollega: ”Nej, men hej, hur är det med dig?” och får svaret: ”Vilket rött läppstift du har”.

– Man halkar ur sig själv, säger hon. Man vet att de gör fel men hamnar ändå i ett underläge och känner obehag.

Hon önskar att hon vore bättre på att markera i de lägena, ställa en motfråga: Varför säger du så?

– Och jag som tycker att det är roligt med smink och kläder, det är något med det som gör det enklare för andra att säga sådana där saker.

Att berätta om Ester var viktigt, anser Anna Jörgensdotter:

– Om hennes sätt att leva som en rebell, och samtidigt att hon inte får leva så.

Flytten till Gävle och hennes utökade kunskaper om Joe Hill ger avtryck i skrivandet. Han har fått en biroll i hennes kommande roman. Bokens huvudperson bor i närheten, och föddes på Joe Hills dödsdag.

– En sak jag inte visste var att Joe Hill var en tidig feminist och otroligt mån om kvinnors deltagande i kampen, säger hon, om agitatorn som 1915 ansåg att det behövdes fler kvinnor i facket. ”For it’s great to fight for freedom/With the rebel girl”, sjöng han och syftade på det amerikanska kommunistpartiets första kvinnliga ordförande Elizabeth Gurley Funn.

Romanen ska komma ut nästa år, 80 år att efter spanska inbördeskriget startade, och handlar om en kille som åker från Gävle till Spanien för att slåss mot fascisterna.

– I början kände jag: Men gud, får jag skriva om spanska inbördeskriget? Ja, det får jag väl. Världen kommer in mer och mer i mina böcker.

För egen del blir hon kvar i Gävle, åtminstone så länge barnen bor kvar hemma.

– Men sedan sticker jag väl. Till Malmö eller Barcelona.

Läs också recensionen:

• Konstnären Ester Hennings liv blir drömsk roman