Konstnären Ester Hennings liv blir drömsk roman

”Jag är den största konstnären”, utropar Ester Henning i Anna Jörgens­dotters nya roman.

Huvudpersonen växer upp i ett Mora präglat av Den Stora Konstnären (och snuskgubben) Anders Zorn. Medan hennes jämn­åriga modellar som halvnakna dalkullor är Ester övertygad om sin egen konstnärliga begåvning. Hon målar ”så handen brinner” och börjar på konstskola i Stockholm. Hon är nära sitt genombrott, efter två sålda ­skulpturer, när sjukdomen bryter ut. Efter att ha slagit sin mamma i huvudet med en stekpanna blir Ester inlagd på mentalsjukhus. Där tillbringar hon resten av sitt liv. Bland annat blir hon en av de första patienterna på Beckomberga i Stockholm.

Henning, som får diagnosen schizofreni, fort­sätter i perioder att skapa även på sjukhuset. Det retar avdelningsgrannen Sigrid Hjertén, den berömda modernistiska konstnären som inte målar alls under sitt sista decennium, innan en lobotomi tragiskt tar hennes liv.

Det drömska genomsyrar hela boken: Tiden stannar när Ester tas in på sjukhuset, och hon förblir 17 år även när kroppen blivit 70. Ett knoppande liv som aldrig får blomma ut, bara täckas av en hinna av åldrande. Det finns något desperat över Jörgensdotters Ester Henning. Hon arbetar i motvind, men duckar undan läsarens sympati, flyr in i målandet. Jörgensdotters bråkiga, aviga prosa matchar Esters besvärlighet och förstärker det drömska: Det är ofta oklart vad som pågår i den yttre verkligheten och vad som sker i Esters inre. Krångligheten försvårar för läsaren att komma in i berättelsen, men när jag väl lärt mig sortera – eller acceptera – fantasierna, suger Drömmen om Ester tag i mig. Boken är kaosartad men ändå inte rörig, tack vare författarens tekniska färdighet och finstämda språkkänsla.

Även om författaren valt en allvetande berättarstil gör det gammaldags ­språket att orden kunde varit Esters egna. På så vis glider de ihop, huvud­personen och författaren – som i epilogen bekänner sin förälskelse i konstnären. Henning – eller är det Jörgensdotter? – längtar efter intimitet med andra kvinnor. Åtrån ligger som ett skimmer över texten genom svällande händer, snabba blickar, varma kvinnokroppar.

Som alltid när man skriver om sanna historiska händelser och personer är det en balansgång mellan att förhålla sig ledigt till fakta och att visa upp sina långa timmar i arkiven. Jörgensdotter kan sitt material tillräckligt bra för att texten ska kännas fri, även om en del historiska detaljer inte är helt motiverade i berättelsen. Men det stör inte mig att det dyker upp passager om någon annan kvinna som tappat det – jag är själv en galna-kvinnor-på-1900-talet-entusiast.

När boken närmar sig sitt slut inser jag att jag fortfarande inte är helt övertygad om att det är Ester som är psykiskt sjuk, eller om det är världen omkring henne som det är fel på. Men det kan ju ingen av oss någonsin vara helt säker på.

Ida Therén

Läs också intervju med Anna Jörgensdotter:

• I döda normbrytares sällskap