Gripande relationsdrama med bruna nyanser

På kort tid har Nadja Weiss regisserat två pjäser med filmer som förlagor. Tidigare i våras satte hon upp Aki Kaurismäkis Mannen utan minne på Dramaten, nu Rainer Werner Fassbinders Rädsla urholkar själen på Stockholms Stadsteater. Det är djärvt att ge sig på filmer som älskats av många. I Rädsla urholkar själen har Weiss hållit sig nära det tyska originalet från 1974, även estetiskt. Resultatet är ett gripande relationsdrama i fyra nyanser av brunt.

Malin Ek spelar städers­kan Emmi som är änka sedan lång tid tillbaka. På ett sällsynt barbesök stöter hon ihop med marockanen Ali (Bashkim Neziraj) som arbetar som bilmekaniker. Han är knappt hälften så gammal som hon, talar med brytning och upplever konstant att han behandlas som en andra klassens medborgare på grund av sitt ursprung.

De börjar prata, samtalen flyter på. De blir förälska­de. När Ali flyttar in hos Emmi börjar problemen. Emmis barn reagerar med ilska och förakt och hennes kollegor tar avstånd. Grannarna klagar på allt mellan himmel och jord. Omgivningens rasism och moralism fräter på relationen. Inte förrän de åker på semester får relationen andrum, då är de ett par som vilket som helst. Lyckliga.

Det hade varit intressant om Nadia Weiss hade flyttat historien till svensk nutid. Nu blir det att man förfasar sig över hur förfärligt det var då, i Västtyskland. Det skapar en onödig distans. Att leva utanför normen är knappast okomplicerat i dagens Sverige heller.

Det här är ingen Mandomsprovet-historia. Pengar och makt, som annars brukar vara afrodisiakum över generationsgränserna, saknas. I stället handlar det om två vanliga arbetare som råkar älska varandra ”från Marocko och tillbaka”.

Jag kan inte hålla tillbaka tårarna inför omgivningens pardonlösa behandling av Emmi och Ali. Hur kan något så vackert som kärlek mellan män­niskor provocera vissa så?