Stadsvandring där ingen har råd att bo

Med en bakgrund som både sportchef och utrikeskorrespondent för DN tar Anders Steinvall sin uppgift på största allvar när han speglar världsstaden Londons kroniska föränderlighet genom dess arkitektur och stadsplanering.

Jag har ju sedan mina tidigaste tonår närt ett lika ambivalent som djupt förhållande till London, ser sedan länge staden som mitt andra hem och har därför en smula svårt att avgöra allmängiltigheten i Steinvalls noggranna reportage och hans uppenbara kärlek till stadens mer eller mindre obskyra ytterdelar.

Men som det brukar heta: ”Den som är trött på London är trött på livet”.

Den brittiska huvudstadens gentrifieringsparadox är i grunden baserad på goda intentioner, både estetiskt och socialt, men omöjlig att upprätthålla i en post-thatchersk metropol som vill vara västvärldens finanscentrum. Utöver det allra, allra översta skiktet i Londons näringspyramid har ingen råd att hyra, än mindre köpa, en bostad.

Historien upprepar ständigt samma cykel men också allt snabbare. De kreativa klasserna letar desperat efter enklaver i stadens ytterområden där de får fler kvadratmetrar för färre pund, fastighetsmäklare observerar, stadsdelen marknadsförs som ”nästa grej”, riskkapitalisterna flyttar in. Konstnärerna – och, inte minst, ortsbefolkningen – tvingas vidare.

Snart är de i Hastings.

Det är i detta accelererande plutokratiska kretslopp Steinvalls bok utspelar sig.

Men en stad av Londons händelsefulla dignitet kräver en passionerad närvaro. En närvaro med stort N som man nästan kan ta på.

Jag kan sakna den i Det nya London – explosionerna, dofterna, soundtracket!

Ändå blir jag, kapitel efter kapitel, vidareutbildad av Steinvalls möten och, ofta, gryende vänskaper med både experter och lokalpatrioter.

Och till och med de kapitel som avhandlar det oundvikliga och knepiga hipster-fenomenet känns relevanta.

Men det är en till synes fundamentalt enkel sammanfattning i slutet av boken som fastnar starkare än något annat, ett citat av den för mig tidigare obekanta konstnären Simon Terrill: ”En strävan efter en social mix innebär alltid att välbärgade flyttar in i fattiga områden, aldrig tvärtom.”