Det är lätt att känna sorg och uppgivenhet över skolans utveckling. Den svenska självbilden har skakats i grunden. Sämst! Vi?! Tyvärr är det inte bara en tillfällig svacka, utan ett förfall som pågått sedan mitten av 1980-talet.
Åtta år med Jan Björklund vid rodret som skolminister fick inte atlantångaren, som han kallade skolan, att vända. Snarare rusade den åt fel håll.
Nu ska två nya kaptener, utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och Aida Hadzialic (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister, försöka styra skutan på rätt köl igen. För att fortsätta med den marina metaforiken kan man säga att regeringen i måndags fick ett sjökort i form av OECD-rapporten Improving schools in Sweden: An OECD Perspective.
OECD:s utsände, Andreas Schleicher, började presskonferensen i dramatiskt tonläge med att säga att han är besviken på den svenska skolan som han som ung tysk student såg som en förebild, och tillade: ”I början av 90-talet verkar det som att den svenska skolan tappade sin själ.”
Nu har Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) följt upp fjolårets rapport som visade att Sverige är det land av alla OECD-länder där skolresultaten bland 15-åringar fallit mest åren 2002-2012. Svenska elever är numera under OECD-genomsnittet i läsning, matematik och problemlösning. Ljuspunkterna är engelska och samhällskunskap, där vi fortfarande är över medel.
Det är inte bara bland de studiesvaga som resultaten har sjunkit utan trenden omfattar samtliga elever. OECD:s kritik är svidande.
Även om Sverige satsar mycket resurser på skolan är kvaliteten för dålig.
De sjunkande resultaten kan heller inte förklaras med att Sverige tagit emot en större andel invandrare det senaste decenniet.
OECD lägger en stor del av ansvaret på lärarna och därmed politikerna. Kvaliteten på lärarutbildningarna är undermålig och det har orsakat den negativa spiralen.
I dag kan till och med en apa bli antagen till lärarhögskolan med lite tur. Det krävs bara 0,1 poäng på högskoleprovet för att kunna utbilda sig till lärare. Flera högskolor och universitet har vittnat om att det numera är vanligt att lärarstudenter behöver extra stöd för att klara av studierna. Så kan det givetvis inte fortsätta.
Men visst är det märkligt att OECD, som tidigare har redovisat att Sverige även är det land där de ekonomiska klyftorna har ökat mest de senaste decennierna, inte kopplar ihop den utvecklingen med skolraset under samma period? Då måste man påminna sig om vilket högerideologiskt organ OECD är. I skolrapporten beskrivs det försvagade socialförsäkringssystemet under alliansen som ”marknadsvänliga reformer”. Ett tidigare generöst välfärdssystem kan ha gjort svenskar till nöjda bidragstagare och eleverna lata. Tankegångarna hade kunnat vara tagna ur Fredrik Reinfeldts pamflett Det sovande folket.
OECD påpekar visserligen att skolvalet har ökat segregationen och att resurserna inte alltid går till de elever och skolor som behöver dem mest, men utan några direkta förslag på åtgärder.
För en socialdemokratiskt ledd regering måste en jämlik skola vara utgångspunkten för all politik. Det handlar om ideologins hjärta: att ge alla barn en likvärdig start i livet.
Det är därför viktigt att Skolkommissionen, som ska vaska fram förslag till regeringen ur OECD-rapporten, läser den kritiskt. Förbättrad utbildning, minskad administrativ börda och utvecklingsmöjligheter för lärare är säkert konstruktiva reformer. Men så länge ojämlikheten fortsätter att öka samtidigt som vi i allt större utsträckning lever med människor i vår egen socialgrupp kommer inga stora förändringar i skolan att ske. Segregationen är de dåliga skolresultatens moder.
