Som en salongsberusad Ian Wachtmeister

Min vana trogen gör jag det principiella misstaget att leta efter den hos mindre, oberoende bokhandlare. Men de har helt enkelt valt att inte ta in den, inte ens det enormt välsorterade femvånings-Foyle’s på Charing Cross har den. Av exakt samma skäl, förstår jag när jag försynt (”it’s for work”) frågar en expedit i dreads om de har den.

Så jag lägger ner sökandet.

Men på kedjan WH Smith ute på Heathrow stirrar Farage bistert på mig från en ”just published”-hylla. Jag gömmer ”The purple revolution” lite skamset under en skvallertidning (Heat, om någon undrar) när jag går till kassan för att betala.

Till skillnad från sina aningen mer extrema själsfränder i Sverigedemokraterna har populistiska Ukip gjort en nästan inverterad resa: medlemmarna från partiets ursprungligen blott EU-skeptiska tid har så gott som mangrant – och ofta ganska högljutt – lämnat Ukip när partiet under Farages ledning har antagit en uttalat främlingsfientlig hållning.

Premiärminister David Cameron beskrev nyligen Ukip som ett knippe ”fruitcakes, loonies and closet racists”.

Farage föredrar att se sina partikamrater som ”a bunch of excentrics and mavericks”. Och han kallar dem helst för böcklingar. Ja,”kippers”. Det ska föreställa någon slags vitsig korsbefruktning av partinamnet och det engelska ordet för just böckling.

Han anspelar ju gärna på nästan parodiska brittiska egenheter: från sin dubbelknäppta och sammetskragade garderob till att skrävla om hur mycket alkohol han tål. Det tillhör ovanligheterna att se Farage utan ett demonstrativt pintglas i handen och det främsta argumentet han för fram om sina meningsmotståndare är att ”de dricker för lite och är därmed fjollor”.

Som ung drabbades han av testikelcancer vilket ger honom chansen att så ofta som möjligt fördöma det brittiska landstinget (NHS) och hylla alla former av privat sjukvård.

Efter att också ha överlevt både en bilolycka (som han knappt minns på grund av att han vid tillfället var full som en kastrull) och en flygkrasch passar han xenofobiskt på att poängtera att det tvåsitsiga planet var tillverkat i Polen.

Allt detta skulle kunna vara en smula underhållande, på ett kitschigt vis, men, nej, det är bara klumpigt och självgott. I en svensk kontext känns The Purple Revolution betydligt mer som en salongsberusad Ian Wachtmeister än en ettrigt enfråge-retorisk Jimmie Åkesson.

Boken igenom beskriver sig Nigel Farage – samt allt han företar sig – som ”häpnadsväckande”.

Men det enda som egentligen vore häpnadsväckande är om de lyckas ruska om någonting ens märkbart under den brittiska valdagen den sjunde maj. Mer sannolikt är att Ukip, likt sina föregångare i British National Party, tynar bort efter att ha fylledansat en sommar eller två i ett litet hörn av politiker­puben The Westminster Arms.