Varför berätta om jobbet med fattiga?
Var sitter en banks varumärke?
Banken i Stockholmsstadsdelen Liljeholmen har ofta köande ända ut på torget när jag passerar. Varför? För att kontoret är ett av Nordeas fyra i Stockholm som tar emot kontanter.
Det finns inte många bankkontor som hanterar kontanter. Mynt är det ingen bank som tar i med tång. Det vet minsta barn som velat tömma sin sparbössa. Det blir till att gå till närmsta Coop.
De allra flesta av oss sköter våra affärer kontantlöst, hemma vid vår egen dator. I affären, på bussen, till och med tidningen som säljs av hemlösa betalar vi med kort.
Men det finns fortfarande pensionärer som vill ta ut sin pension i kontanter. Och det finns de som inte har de fyra sista siffrorna i personnumret och inte kan öppna konto. En snabb blick på de väntande utanför Nordea i Liljeholmen säger mig att de inte köar här för att höra om de kan låna en miljon mer på villan för att ta chansen att investera i en fastighet i Spanien nu när det är bra priser på sådana.
Hur är det att jobba på ett sådant bankkontor? Vilka krav ställer det? Det hade jag gärna velat fråga en kassörska där om.
Det hade passat fint under vår vinjett Arbetsdagen som alltid finns här och på tredje sidan från slutet i papperstidningen. Där har vi berättat om hundratals olika yrkesutövare genom åren. Hovslagare, sotare och en Pelle Svanslös-guide är bara några som delat med sig av både det roliga, det speciella och det lite jobbigare i sin arbetsvardag.
Chefen för kontoret i Liljeholmen tyckte det lät som en bra idé när jag frågade om jag fick intervjua någon som jobbar hos henne. En alldeles vanlig banktjänsteman som sliter långt från rekordhöga chefsbonusar. Jag var ärligt nyfiken på hur det är att serva just den här speciella kundkretsen som jag sett på torget.
Jag tänkte att det är ändå schyst att inte alla överger de här kunderna fast de kanske inte är de mest lönsamma.
Kontorschefen skulle kolla med kommunikationsavdelningen. De som så gärna vill ha ett finger med i spelet kring hur varumärket presenteras. Pressekreteraren hörde av sig föredömligt snabbt och bad mig skicka frågorna jag ville ställa.
Egentligen är det bara en fråga: ”Berätta om din arbetsdag”, sedan går det av sig självt, tänkte jag, men ansträngde mig att vara utförligare och tillmötesgående:
Vad är roligast i ditt jobb? Svårast? Har du något yrkesknep?
Bara för att få tillbaka via mejl: ”Tack för din förfrågan. Nordea avböjer dock medverkan denna gång.”
Ingen öppning för dialog.
Det är inte utan att jag funderar på vilka strategiska överväganden som låg bakom. Var det fel på mina frågor? På mig? Ja, det är väl dumt att tro att allt handlar om en själv, men man kan bli lätt paranoid. Eller låg felet hos tidningen Arbetet?
Uppenbarligen hade Nordea inget att vinna på att en vanlig banktjänsteman berättade om sitt jobb med fattiga kunder här. Och att tänka att banken kanske har ett moraliskt ansvar att vara öppen med sin verksamhet när man välkomnar enorm finansiering från staten för sin överlevnad, det föresvävade nog inte.
Media anklagas ofta för att vi ger ensidiga bilder, kör bara på ett spår i taget, typ bankchefernas höga löner. Tji fick jag för att jag försökte något annat.
