Efter en arbetsdag är orken slut

Större delen av sitt arbetsliv som postansvarig på sjukhuset i Helsingborg har Hillevi Knutsson pendlat från bostaden i Malmö. Det kostar på, med ständig trötthet och slitna leder.

– Jag har inget liv efter jobbet, då sover jag på hemresan och orkar knappt med något hemma, säger hon. Det som håller mig uppe är mötet med kamrater och kunder på arbetsplatsen, och resorna på semestern.

Hon kommer stapplande till Knut­punkten, Helsingborgs central, klockan 17 på kvällen efter en dags arbete med post på sjukhuset. Det är rush med flera pendlare som strömmar förbi henne för att resa hem med något av tågen.

Starten på hennes arbetsdag är uppstigning innan kl 5 för att hinna promenera till bussen som tar henne till Centralstationen i Malmö. Sedan tåg en knapp timme till Helsingborg för att avsluta med buss och en kort vandring till jobbet som börjar kl 7.00.

– Då är jag sällan i tid, alltid är det någon försening på vägen, säger Hillevi Knutsson. Och frukost, det orkar jag inte med.

– Morgonresan är dock social med folk som jag känner efter alla resor. Hemresan är mer slitsam efter arbetsdagen, och jag slumrar ofta till.

Så här har det varit i snart tjugo år. Jobbet på postavdelningen har hon haft i 30 år, från att hon var 24 år. De första åren bodde hon i Helsingborg.

– Det var kärleken som fick mig att flytta till Malmö, och håller mig kvar där, säger hon.

Det slitsamma livet har gett henne ledskador. Själva jobbet ser hon som en broms mot skadorna, med all rörelse kring hanteringen av posten.

– Med ett skrivbordsjobb hade jag haft hjärtinfarkt för länge sedan. Numera ser jag postvagnen som en rollator, säger hon med ett skratt.

– Jag har haft artros sedan åtta år tillbaka, och den sprider sig, säger hon och stapplar sig fram mot rulltrappan ner mot tåget. Det är tungt, jag får behandling. Fast jag hade behövt mer motion för att klara av resorna, men det orkar jag inte med.

Innan artrosen var hon igång med dans och rytmik, tränade på sjukhusets gym som nu är stängt. En varmvattensbassäng på sjukhuset gav lindring åt ledsmärtorna, men den är inte heller öppen för anställda numera.

– Och jag blir alltmer överviktig, säger Hillevi Knutsson och klappar sig på magen. Jag behöver gå ner ordentligt i vikt, men hur ska det gå till när jag inte orkar efter jobbet?

Tåget rullar på söderut med resenärer som hoppar in och ut på olika stationer. Vi ser Landskrona och Lund passera. Det är extra slitsamt när tågen blir försenade, och det sker rätt ofta. Hon har räknat ut att arbetsresorna har tagit nästan ett och ett halvt av de tjugo åren – med förseningar närmar det sig två år. Det är störande att komma till jobbet och förklara sig: solkurvor, lövhögar och is på spåren, köer på stationen.

– Att motivera förseningen med skälet ”det saknades lokförare, denne satt på ett annat tåg” för chefen var märkligast, säger Hillevi Knutsson med en leende suck.

Längsta fördröjningen var fem timmar i Ramlösa några minuter före Helsingborg, på grund av snöstorm.

Slitet innebär trötta vardagskvällar framför tv:n och i säng 21.30. Och lördagar tar hon igen sig med film och böcker. Söndagen blir den aktiva hemmadagen. Fast mot kvällen kommer resångesten och hon får ofta en klump i magen.

– Jag vänder och vrider på resproblemen som kan uppstå under veckan. Hur ska pendlingen gå, var blir det förseningar och strul?

Hillevi Knutsson suckar och känner av det slitsamma. Samtidigt har hon lätt att knyta kontakter och prata med folk. Hon säger sig ha ett starkt psyke och är ”en positiv glad skit”. Det gör att hon trots allt orkar med.

Liksom det stora intresset för resor. Hon berättar om tågresorna i USA, då enbart en njutning, eller besöken i Chicago och New York. På resorna lever hon upp, liksom när hon möter släkten i USA, och i Småland. Släktforskning är en framtida dröm.

Kanske en lösning är på gång, att vecko­pendla. Hon har fått tips på ett rum att hyra i Helsingborg, nära sjukhuset. Men då måste hon och sambon hyra ut ett rum i lägenheten i Malmö för att ha råd. Och först röja ut all bråte i det rummet. Plus att hon ska klara av en trappa till lägenhetens hyresrum.

– Men jag kanske hoppar på det tåget, det vore ju skönt att slippa pendlingen och koppla av mer pigg på vardagskvällen, säger Hillevi Knutsson. Liksom att ha mer ork på helgerna.

Så är vi framme i Malmö, där vi kliver av. Rulltrappan är fullspäckad med folk, men utanför Centralen är det lugnare. Nu har Hillevi Knutsson ytterligare en kvarts bussresa kvar innan hon är hemma.

Torbjörn Uhlin

Läs också:

• Farligt resande