Det är synd om Moderaterna. Vad de än har tagit sig för de senaste åren har det blivit fel. Väljarna straffade dem för det i höstens val.
Partiet backade tio procentenheter och regeringen sparkades ut. Ett halvår senare skriker de sig gammelmoderatblå om att Socialdemokraterna sviker sina vallöften, ”(S)veket” som de kallar det.
Den rödgröna regeringen har i vårbudgeten aviserat höjd skatt på bensin, reducerat rotavdrag och sagt att de vill utreda möjligheterna att byta från överskottsmål till ett sparande i balans.
Inför valet nämndes inget av detta av Socialdemokraterna. Men det var som sagt innan de bildade en minoritetsregering med Miljöpartiet. Den naturliga konsekvensen av det är att man tvingas till kompromisser och att beslut förändras.
Om däremot Moderaterna och övriga allianspartier inte hade sparkat bakut så fort Löfven nämnde blocköverskridande samarbeten skulle kompromisserna i vårbudgeten sett annorlunda ut. Men det låtsas Moderaterna och deras allierade som att de inte vet.
Historiskt sett är det Vänsterpartiet som brukar anklaga Socialdemokraterna för att svika vallöften. 2015 har den rollen oväntat tagits över av Nya Moderaterna.
Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel skulle betraktat dem som vi andra gör: med medlidande.
