– Vi kan inte ändra allt på en gång, säger Ann-Margarethe Livh, som sedan i höstas har kommandot över Stockholms bostadspolitik.

Under Alliansen, som styrt staden i åtta år, handlade satsningarna med ”väldigt små undantag på dyr nyproduktion”, anser hon och tar ett exempel från Norra Djurgårdsstaden: en femma med en hyra på 22 000 kronor i månaden.

– På sikt kan det leda till att vi står med dyra lägenheter som vanliga människor inte har råd att bo i. Att vi har en kö med lärare, folk som jobbar på Åhléns, alla tänkbara yrkesgrupper, som inte har möjlighet att få en bostad i Stockholm, säger hon.

Hon är nöjd med den röd-grön-rosa uppgörelsen. Stoppad utförsäljning av hyresrätter, satsningar på billigare massproducerade hyreslägenheter: ”Stockholmshus”, liksom på ”Snabba hus”, som utnyttjar tillfälliga bygglov. Och så ett sänkt inkomstkrav för allmännyttan och möjligheter till delade hyreskontrakt. Och en utredning om en kommunal andrahandsförmedling för att motverka ockerhyror. Liksom målet om att bygga lika många hyresrätter som bostadsrätter, 140 000 totalt till år 2030 (behovet enligt länsstyrelsen, och lika många som alliansens mål).

– Vi hade velat bygga 75 procent hyresrätter, och nu fick vi igenom 50-50, och det är kanske okej, men hyresrätterna måste byggas, det är det viktigaste för mig, säger hon.

Hade hon och Vänsterpartiet fått bestämma tidigare skulle allmännyttan inte ha sålt ut sina hyresrätter.

– De billiga lägenheterna som folk efterfrågar hade inte försvunnit. Vi hade haft 40 000 lägenheter till överkomliga priser.

Bostadssituationen i Stockholm stoppar en spännande, kreativ och rättvis utveckling av Stockholm som stad, anser hon.

– Man bygger inte en stad bara utifrån dem som tjänar 50 000-60 000 kronor i månaden.

Vad ska en undersköterska göra som bor någonstans i landet men som får jobb i Stockholm? Ja, det kommer att vara dyrt att köpa och svårt att få en hyreslägenhet även fortsättningsvis, enligt Ann-Margarethe Livh.

Men det går att få en lägenhet med dyr hyra ganska snabbt.

­– De som har råd kan ta sig förbi kön. Intresseanmälningarna för lägenheter med höga hyror börjar minska. En 5:a för 22 000 i hyra, med nya regler kan en sådan lägenhet delas. Tidigare fick bara en person stå på kontraktet och då krävdes en inkomst på 60 000 kr, nu finns därför en större möjlighet för unga att slå sig ihop och hyra.

Ann-Margarethe Livh saknar en social bostadspolitik i landet, och den välfärdspolitik där bostäder tidigare var en viktig del.

– Vi har kvar skola, vård, äldrevård, men bostäder har vi knuffat därifrån. Och varför det blev så får du fråga socialdemokraterna om, säger hon.

Hon är glad att regeringen nu satsar på hyresrätten genom investeringsstöd och att fokus riktas mot bostäder med rimliga hyror.

– Det är ett steg i rätt riktning. Sedan tycker jag att regeringen skulle kunna göra mer. Jag tror till exempel att det behövs mer regional bostadsplanering och bättre konkurrens på byggmarknaden om vi verkligen ska kunna lösa bostadsbristen.

För Stockholms del hoppas hon att priser på bostadsrätter kommer att sjunka.

– Jag ser bland mina bekanta att folk inte har råd. Men vi vill ju inte heller att de som tvingats ta stora lån plötsligt blir bankrutta. En prissänkning måste ske långsamt.
En sak som återstår att förhandla om i Stockholm med S och MP är en ny markpolicy.

– Vi ska helst inte sälja mark och om vi ska det så ska sälja så lite som möjligt, säger hon som också anser att om det utlyses en arkitekttävling så ska den som kan bygga till vissa hyror få marken, inte den som betalar mest.

Själv har hon bott i Tensta i 30 år och har alltid trivts där.

– Många miljonprogramsområden har oförtjänt dåligt rykte. Men under de senaste åtta åren har det skett stora försämringar. Nedskärningar i parklekar, förenings- och kulturbidrag.

Först säger hon att det väl inte direkt påverkar att hon bor där och inte i innerstaden, med tillägget att hon personligen tycker att hyreslägenheter är en bra form och att det är viktigt med bra boenden även i ytterstaden.

– Jo, det är kanske bra att någon politiker bor där, annars handlar det väldigt ofta om vad synd det är om dem som bor där, ”de har väl inte råd att bo någon annanstans”.

Och sedan går hon faktiskt igång:

­– Jag är så trött på alla politiker som pratar om utsatta områden. Det mest segregerade området är Norra Djurgårdsstaden. Oroa er lite för det också. Det är väl lika farligt att bara växa upp med höginkomsttagare som åker till Thailand varje år. De kanske blir jäkligt inskränkta och får problem sedan, har aldrig sett folk som går till moskén, är inte vana med folk som bryter. Men man fokuserar på Rinkeby och Tensta. Jag känner hur många som helst därifrån som vuxit upp och har bra jobb. Varför? För att då satsades det. Om man vill se till att alla barn ska få en bra förutsättning, varför läggs familjecentralerna ner, varför ingen parklek, varför inte läseklubbar på biblioteken? Fixa det i stället för att snacka. Nu tappar jag humöret, säger hon som är bostads- och demokratiborgarråd, när hon tänker på den tid som varit.

Men nu har du ju själv chansen?

– Ja, det är en jättestor uppgift att bygga upp välfärden i Stockholm. Jag har ju hand om bostäder, inte kultur, men det behövs parklek, familjeteater, samlingslokaler. Det är inte så himla svårt att räkna ut vad som är en bra miljö för barn.

LÄS OCKSÅ:

Staten bör garantera lån

Läs hela serien Bostadsrätt 2.0