Vem orkar bry sig om timmisar?
Nej, det har inte varit något möte på Bibliotekstjänst i Farsta!”
Vd lät bestämd och energisk och fortsatte:
”Jag var däruppe förra veckan och vi hade en jättetrevlig personalfest.”
Det var verksamhetschefen i Farsta jag sökt, men det var alltså vd i Lund som ringde tillbaka. Sådan överdriven serviceanda kan få en journalist misstänksam. Hennes kategoriska avfärdande till trots går jag tillbaka till min källa och får höra hens version en gång till.
”Vi var typ 30 som jobbade när vi blev kallade till ett möte. Det var en kille som pratade skånska som sa att det går dåligt för BTJ, han kallade det varsel och efter att vi stämplat ut den dagen kunde vi inte komma tillbaka.”
Och du brukade jobba varje dag? Och var lovad jobb till december? Och anställd så sent som efter sommaren?
”Mm, det kommer mycket nya böcker på hösten.”
30 intermittenta som fick gå på dagen, var det något att hetsa upp sig över? Om man inte som jag råkar känna en av de ungdomar som just gått ut gymnasiet och som berättade det här? Nja, jag testade och nämnde det i förbigående för mannen i mitt liv vid middagen. Mest som ett exempel på hur svårt det är för unga att ta sig in. Min källa var så glad över sitt första jobb, hen hade såklart gjort stora planer för de kommande lönerna, nu blev det att leva på föräldrarna till nästa tillfälle. Svartjobb sa hen konsekvent nej till. ”Det har jag fått nog av.” Luttrad redan.
Men mannen i mitt liv blev upprörd och muttrade om nyliberalism och ”de ska väl se till att de får traineejobbare”.
Så jag gjorde ett nytt försök att nå Handels fackombud. Han ville inte alls prata när jag sökte honom veckan dessförinnan, utan bad att själv få återkomma när han kollat lite vad som egentligen hänt. Han hade inte ringt tillbaka.
”Nja, möte var det väl inte, det var en kort information.”
Heureka! Ett erkännande av att något ändå har hänt. Tänkte jag. Min källas trovärdighet hade nästan stått på spel.
”Företaget vill göra en omfördelning av resurserna. Vi hade det lite jobbigt i våras, vi hade ett visst behov av resurser, vi anlitar ju Samhall också sedan lång tid tillbaka, nu måste vi se över balansen mellan fast anställda och timanställda. Men vi kommer att ta in lite timanställda här och där.”
Jag nöp mig i armen. Var det personalavdelningen jag pratade med?
Nej, men visst nej, timmisar, de har inget värde – inte för arbetsgivaren men inte heller för facket. Och ungdomar behandlar vi sämst.
Inte var jag väl förvånad egentligen? Men det kommer att straffa sig. Hoppas jag. Hur länge ska de unga tro på snacket om arbetslinjen? Och att om de bara marknadsför sig själva tillräckligt så. Men om en får jobb är fortfarande de andra utan. På köparens marknad.
