Vägen, sanningen
– och bollen

Jesu död och uppståndelse? För många fotbollsfans handlar årets påskhelg kanske framför allt om premiären för Allsvenskan. Arbetet har intervjuat två filmare som är aktuella med varsin dokumentär om fotboll som sport och sätt att leva.

Tom Alandh står på Centralstationen i Stockholm när Arbetet når honom på mobilen. Han väntar på tåget som ska ta honom till Degerfors där han på kvällen ska visa sin nya dokumentärfilm Ur Svennis skugga om den ständige biträdande supertränaren, fotbollsspelaren och Degerforsbon, Tord Grip.
– Tord är i Tyskland med Kosovos landslag så han kommer tyvärr inte att vara med i kväll, förklarar Tom Alandh.

I går visades Ur Svennis skugga i SVT. Filmen är hans mest musikaliska hittills, menar Tom Alandh som gjort ett 30-tal dokumentärer för SVT. Att Tord Grip spelar dragspel dagligen var den avgörande faktorn för att filmen skulle bli av, säger Tom Alandh.
– Jag var hemma hos Tord Grip på Floragatan på Östermalm och såg att det stod ett dragspel i hörnet. Jag frågade honom om han lirade, och han sa att han gör det varje dag. Då bad jag honom lira Drömmen om Elin, och han gjorde det något alldeles fantastiskt. Lirar någon dragspel går det inte att misslyckas, tänkte jag, berättar Tom Alandh på sin signifikativt milda stockholmska.

Tord Grip är en av svensk fotbolls giganter. Men som dokumentärtiteln berättar har han varit något av en doldis, ofta i skuggan av antingen Sven-Göran ”Svennis” Eriksson eller Tommy Svensson under sin tid i svenska landslaget. Svennis började som assisterande tränare till Tord Grip. Med tiden blev rollerna de omvända. I dag ringer Svennis en gång i veckan till Tord och av de samtal vi tittare får ta del av i filmen verkar de följa samma mönster: De stämmer av läget kring respektive fotbollskarriärer – Tords som assisterande tränare för Kosovos landslag och Svennis som tränare i Shanghai – och pratar om Tords fru Inga som är konvalescent. Tord Grip beskriver själv skillnaden mellan sig och Svennis genom att citera Karin Boyes dikt I rörelse: ”Den mätta dagen, den är aldrig störst./Den bästa dagen är en dag av törst./Nog finns det mål och mening i vår färd./Men det är vägen, som är mödan värd.”

Tord anser att vägen är viktigast, medan Svennis är intresserad av målet.
– De har en gammal kärlekshistoria och är väldigt olika men kompletterar varandra väl, säger Tom Alandh, som valt att själv inte prata med Svennis i filmen.
– Han blir med telefonsamtalen den röda tråden som för handlingen framåt ändå.

Den som är fotbollsnördigt intresserad av Tord Grip riskerar att bli snopen, Ur Svennis skugga är inget för kalenderbitaren. Hans karriärs klimax, VM-bronset i USA 1994, nämns till exempel inte med ett ord.
– Det här är en film om Tord men inte en berättelse i detalj. Det är nästan mer en film om kärlek och livets gång, säger Tom Alandh.

Mer än fotboll handlar det också om i dokumentärfilmen Vi är bäst ändå. Den skildrar sista säsongen på Söderstadion ur Kajsas och Magnus, två trogna Hammarby-fans, perspektiv. Regissören Andreas Bjunér är själv ”bajare” och har gått på matcher på Söderstadion sedan han var nio. Beslutet att riva arenan och flytta till nya Tele2 Arena symboliserar en oroande samhällsutveckling, menar han.
– Nu kommer vi att gå till ännu en multiarena med shoppingcentra, och det är det hela samhället går mot – en gentrifiering. Jag tycker inte om det, det flyttar ut den gamla arbetarklassen i förorten, säger Andreas Bjunér.

Vi är bäst ändå är hans första långa dokumentärfilm. Filmen skildrar det hårda livet som Bajenfan. Ständig motvind och förluster mot ”skitlag” i Superettan, för att sedan mot alla odds ta sig tillbaka till Allsvenskan. Från början skulle filmen ha handlat om supporterkulturen, som Andreas tycker har skildrats alltför ensidigt som en våldskultur. Men i stället blev det något annat.

– För mig handlar filmen om kärlek, gemenskap och samhörighet. Hur vi som grupp hanterar den kollektiva sorgen när något tas ifrån oss. Jag ville inte göra en film om Söderstadions historia utan om människorna som hanterar den jobbiga situationen.

Filmens Magnus bryr sig mycket om Hammarbys och Söderstadions historia. Han samlar memorabilia och försörjer sig i princip på att skriva om klubben. Kajsa är lite yngre och följer Hammarby på alla bortamatcher och träningsläger. Båda möblerar hemmen med Hammarby-souvenirer och gröna och vita färger. De är lika men ändå olika.

– När hon kom till Söderstadion var det som att hitta hem, har Kajsa sagt. För första gången kände hon sig normal. Många supportrar kommer från rätt stökiga bakgrunder, men hittar där en plats och en tillvaro de känner sig hemma i. Det spelar ingen roll vilken bakgrund man har, även om det inte alltid är så lätt att vara kvinna eller att ha en etnicitet utanför normen, säger Andreas Bjunér.

Trots att Tom Alandh är fotbollsintresserad var det personen Tord Grip han blev intresserad av. I filmen säger han att han ser den numera 77-åriga fotbollsnestorn som en produkt av det svenska folkhemmet. På det svarar Tord Grip: ”Ja, kanske det. Att hjälpa varandra. Ställa upp för varandra. Det är bra.”

– Just den här hederligheten, ärligheten och att han säger att han aldrig tagit ett jobb för stålar. Fotbollen är en del av en oerhört kommersialiserad värld, och jag tror det är få i dag som kan säga att de aldrig tagit ett jobb för pengarna, säger Tom Alandh.

Allsvenskan

På påskafton den fjärde april drar Allsvenskan för herrar i gång. Hammarby möter BK Häcken på Tele2 Arena i Stockholm och Kalmar FF spelar hemma mot Helsingborgs IF. Damallsvenskan börjar inte förrän veckan därpå.