”Fy skäms facket!”
Med skarpa ord inleder Josefin Strömberg, ledarskribent på borgerliga Corren, ett hätskt angrepp på Livs blockad av Ingeborgs bageri i Linköping.
Ingeborgs bageri saknar kollektivavtal, och Correns rungande angrepp mot facket baseras på föreställningen att lönen ska sättas i förhållande till vad det enskilda företaget anser sig klara av, inte utifrån kollektivavtalen.
Bageriet har ju bara funnits i ett halvår och kan ännu inte betala högre löner.
Det är sällan vi ser ett så öppet försvar för sämre villkor för de anställda och ett utbyggt klassamhälle, ens från borgerliga ledarskribenter.
Ändå är det denna, för en gångs skull klart uttalade, ambition att stärka klassamhället som ligger inbäddad i det betydligt oftare uttalade borgerliga mantrat om att ”sänka trösklarna in på arbetsmarknaden”, en ambition som också nämns i Correns ledare.
Sänkta löner för de redan lägst avlönade ska göra att jobben blir fler och när företagen går bättre kan de anställa fler.
Men även borgerliga retoriker vet att vi lever i en marknadsekonomi.
Hänvisningarna till att marknadskrafterna ska få råda är legio i borgarnas värld, likaså att ”minska fackens makt”.
Och om en marknad råder utan inblandning kommer det i frånvaro av regler, avtal och motpart alltid att finnas ett bageri eller en fabrik som väljer att sänka lönerna och försämra villkoren för de anställda för att öka vinsten och konkurrera ut övriga företag inom branschen med lägre arbetskostnader.
Så fungerar alltid en oreglerad marknad.
För de företag som vill konkurrera på lika villkor är det en katastrof. För de anställda beror konsekvenserna ytterst på vilken bransch det handlar om.
En högutbildad specialist kan ofta välja att gå till ett jobb med högre lön och bättre arbetsvillkor som kompensation för det utförda arbetet.
För stora delar av LO-kollektivet gäller dock att tillsammans kunna ställa krav för hela kollektivet, med lika lön och villkor för lika arbete.
För vilket samhälle får vi annars?
Vi har nyligen kunnat läsa om taxichauffören Hasse Eklund som dog efter att utan kollektivavtal ha beordrats att jobba 25 timmar mer i veckan än vad kollektivavtalet stipulerade.
Vi har läst om de avtalslösa butiksanställda som avskedades när de krävde kollektivavtalets ob-tillägg, avtalsförsäkringar och avtalspension.
Vi har kunnat läsa om åkare som kör för 20 kronor i timmen, utan kollektivavtal.
Vi har läst om timanställda ungdomar som utan kollektivavtal jobbat med försäljning i gallerior och köpcentra för en provision på 300 kronor för tio timmars arbete, vilket med all säkerhet är betydligt mindre än vad Correns ledarskribent Josefin Strömberg tjänade under den tid hon satt bakom sitt skrivbord och skrev sin hatartikel mot facket.
I Svenska dagbladet lanserade Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Ulf Kristersson i veckan idén att staten efter tyskt mönster ska kunna kringgå kollektivavtalen genom att skattebefria lågt betalda timjobb, jobb där den anställda ofta tvingas till socialbidrag för att trots sitt arbete över huvud taget kunna klara sig.
Det är dessa lågt betalda och kraftigt utnyttjade personers verklighet som Josefin Strömberg och Ulf Kristersson vill göra till norm för låglönejobben med sina angrepp mot kollektivavtal och mot bra anställningsvillkor.
”Det är dags för facket att uppdatera sin världsbild”, skriver Josefin Strömberg i slutet av sitt försvarstal för arbetsplatser utan kollektivavtal.
Tack, den världsbild som skapas utan kollektivavtal har nog LO-facken en betydligt större kunskap om än Josefin Strömberg.
