Det svenska självbedrägeriet och Norge
Det har inte varit lätt att omvärdera den svenska självbilden. Vi var ju störst, bäst och vackrast. Norge den fattigare och töntigare kusinen. Men det var då. I dag tros 70 000-80 000 svenskar jobba i Norge. Lönerna är bättre och jobben fler. Norska politiker har sagt att servicesektorn i landet skulle stå still utan ung svensk arbetskraft.
Vändpunkten kom 1992 med OS i Albertville, säger en norsk kvinna i journalisten och författaren Ronnie Sandahls debutfilm Svenskjävel. I de franska vinterspelen tog Norge nio guld, Sverige inget. Ett tronskifte.
Dino (Bianca Kronlöf) är en 25-årig tjej med alkoholistfar som sökt sig till Oslo från en svensk småstad. Hon bor tillsammans med andra svenskar i liten lägenhet där ketchupflaskan är högvaluta. Via ett bemanningsföretag får Dino jobb på en sushirestaurang, ägd av Steffen (Henrik Rafaelsen), en medelålders norrman med misslyckade författardrömmar.
Dino får jobb som barnvakt till hans barn i en övre-medelklass-villa. Hon träffar hans välsituerade vänner som påstår att Norge är ”en enda stor medelklass” och som säger sig njuta av att det är just svenskar som skurar deras skit i toaletterna. Dino och Steffen utvecklar en relation och man förstår inte riktigt varför. Det verkar mest bottna i deras själars obotliga ensamhet.
De logiska luckorna är flertaliga, repliker som verkar betydelsebärande blir hängande i luften.
Det är typiskt för en regissör som inte lärt sig döda sina darlings, eller – som är troligt i det här fallet – faktiskt inte har en historia som håller riktigt för en timme och 37 minuter.
Men Svenskjävel har också fler kvaliteter, i synnerhet personregin är lyckad. ”Vi ser på Norge som en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto. Vi unnar er det”, säger Dino i en av filmens roligaste repliker.
Ronnie Sandahl lyckas där sätta fingret på både våra länders häpnadsväckande maktskifte och det svenska självbedrägeriet. Det är inte illa.