Hälsoklyftor en konsekvens av klassamhället
När privatskolan Lundsberg stängdes tillfälligt efter att två elever brännmärkts med strykjärn blev det debatt. En före detta elev kallade stängningen för omvänt klasshat i Aktuellt, och påstod samtidigt att det inte finns några klasskillnader i Sverige längre ”enligt sociologer”.
Tyvärr hade hon inte rätt. Tvärtom. Ett uttalande i veckan som fick det att suga till i magen var att hälsoklyftorna mellan stockholmarna nu är så vida att de påminner om när Väst- och Östtyskland återförenades 1990. En högutbildad Danderydsbo lever 18 år (!) längre än en lågutbildad person i Vårby.
I tisdags presenterade Kommissionen för jämlik vård sin slutrapport ”Ojämlik vård – ett hot mot vår sjukvård” efter tre års arbete. Varje dag dör tio personer enbart på grund av att svensk vård är ojämlik.
Rapporten visar att klyftorna mellan olika socioekonomiska grupper har ökat de senaste fem åren. Särskilt kvinnor utan gymnasieutbildning har halkat efter. Men fortfarande är det män ur traditionella LO-yrken som lider av sämst hälsa – och vård. Det kan aldrig vara acceptabelt.
I höstens regeringsförklaring tog Stefan Löfven särskilt upp de ökande hälsoklyftorna. Han gav löftet att klyftorna ska försvinna över en generation och att han ska tillsätta en särskild kommission för frågan.
Kommissioner i all ära, men det är det ekonomiskt ojämlika samhället som är grundproblemet. Utan det ingen ojämlik hälsa.