Svensk film: Gubbröra i behov av förändring
Efter årets Guldbaggegala i slutet av januari var vi många som reagerade på mansdominansen, både bland prisutdelare och mottagare. Galan hade förvandlats till Gubbaggegalan. Inför prisutdelningen målades den upp som en tuppfäktning mellan Roy Andersson och Ruben Östlund, med Gentlemen-regissören Mikael Marcimain vevandes intill. Det slutade med att Östlund kammade hem rekordmånga priser med sin film Turist som, ironiskt nog, skärskådar mansrollen.
När Anna Sterner utsågs till ny vd för Svenska Filminstitutet 2011 hade hon hög svansföring: Den patriarkala filmproduktionen skulle brytas. I filmavtalet som slöts 2013 skärptes jämställdhetsmålet. Stöden skulle ges ut fifty-fifty till män och kvinnor. Samma år sjösatte filminstitutet programmet Moviement, där tio kvinnliga regissörer i början av sina karriärer får delta i ett mentorsprogram med etablerade kollegor. Programmet syftar, enligt filminstitutet, till ”såväl individuell utveckling, ömsesidigt lärande som strukturell förändring av filmbranschen”.
I år går filmavtalet ut. Hur det har gått med jämställdhetsarbetet går ännu inte att granska. Den aktuella jämställdhetsstatistiken sträcker sig bara till 2013. Andelen kvinnliga regissörer som fått konsulentstöd har visserligen vuxit från 29 till 38 procent, men är fortfarande långt från 50.
Därför blev jag glad när jag bjöds in till en dramatiserad högläsning av ett nytt långfilmsmanus på Stockholms Dramatiska högskola i förra veckan. Fanni Metelius, som var Guldbaggenominerad för bästa kvinnliga biroll i Turist, har skrivit manuset och ska regissera och själv spela huvudrollen Mika i Jag vill inte bli gammal nu. Det är en historia om kärlek, relationer och att bli vuxen. Men framför allt om sex, eller snarare sexualitet. Att dra paralleller till Lena Dunham och tv-serien Girls känns nära. Samtidsmarkörerna är många; glitterstrings, r&b och osäkra anställningar. Mika kommenterar SD:s kvinnofientlighet för sina vänner när de ser en valaffisch: ”De kommer typ kedja fast mig i en fabrik och tvinga mig att reproducera den ariska rasen.”
Sexton personer, däribland framstående skådespelare som Suzanne Reuter och Jennie Silfverhjelm, var med och läste manuset. I den lilla publiken satt en konsulent från Svenska Filminstitutet. Projektet har redan fått stöd för en pilot, nu hoppas teamet – som närapå enbart består av unga kvinnor – på långfilmsstöd.
Handlingen är inte spektakulär, men perspektiven vrids. Med små medel blir det en helt unik berättelse. Fanni Metelius förklarar efteråt hur hon med filmen vill visa en annan bild av sexualitet och könsroller. När jag går från Dramatiska högskolan tänker jag att måtte tuppfajternas dagar vara över snart. Svensk filmindustri behöver filmskapare som Fanni Metelius.