Mastodontutredningen är uddlös men godtagbar
Orden ”tandlös” och ”vag” lär användas flitigt för att beskriva den länge emotsedda parlamentariska socialförsäkringsutredningens slutrapport.
Men med tanke på förutsättningarna har utredningen gjort ett bra jobb.
I realiteten förändras inte mycket om inte utredningen följs upp av tydliga politiska beslut, men för LO-anslutna är utredningens slutsatser gynnsamma av två skäl:
Dels har utredningen strukit allt tal om fortsatta privatiseringar av delar av socialförsäkringarna och även strukit planerna på en obligatorisk a-kassa. Båda dessa spår var klart uttalade motiv när utredningen tillsattes av den borgerliga regeringen för snart fem år sedan.
Dels vilar utredningen på uppfattningen att socialförsäkringarna i sig ska ge tillräcklig ekonomisk trygghet, utan att det ska behövas några tilläggsförsäkringar.
Som riktmärke nämns att 80 procent av dem som omfattas ska få 80 procent av inkomsten och utredningen slår också fast att taken i socialförsäkringen bör höjas och indexeras så att det maxbeloppen inte urholkas över tid, som sker i dag.
Synen på sjukförsäkringen snävades dock in redan i direktiven för fem år sedan där det stod att utredningen skulle utgå från de regler som Alliansen just hade infört.
Vissa förslag är också omgärdade av en meningslös luddighet som troligen uppkommit för att samla alla olika politiska viljor.
Så sägs till exempel att den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen kan tas bort först när nya rutiner har införts.
Detta ordvrängningen är politisk kompromiss när den är som sämst. Nya regler bör inte på något sätt kopplas ihop med den bortre tidsgränsen.
En bortre tidsgräns utgår från en verklighetsbild där en person slutar vara sjuk och plötsligt blir frisk på ett i förväg angivet datum.
Denna människosyn måste bort från det svenska sjukförsäkringssystemet oavsett andra intentioner och förslag.
De nya rutiner som utredningen pratar om är främst att sjukvården ska tvingas ta ett större ansvar för att folk ska komma tillbaka i jobb och att samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska sättas in senast efter femton månader i stället för som i dag två år.
Och visst är det utmärkta förslag i sig själva. Men knappast särskilt långtgående. I texten talas också allmänt om ett ökat ansvar hos parterna för att rehabiliteringen ska fungera.
Här kunde utredningen ha gått betydligt längre med en arbetsplatsbaserad rehabilitering.
Sammantaget är alltså sjukförsäkringsutredningen en långdragen, 1200 sidor lång, redogörelse av problemformuleringar, bedömningar och avvägningar. Den ställer sig bakom socialförsäkringarnas grundnormer i ett välfärdssamhälle men undviker att tala om försäkringarnas oerhörda betydelse för tillväxt och ekonomiskt välstånd.
Att anställda kan förlita sig på en ordentlig ekonomisk hjälp vid arbetslöshet är en förutsättning för en fungerande arbetsmarknad och inte minst en grundförutsättning för den rörlighet på arbetsmarknaden som Sveriges näringsliv är beroende av i en alltmer globaliserad värld.
För övrigt kan man undra över om detta mastodontverk verkligen ger någon politisk stabilitet att tala om.
Emma Carlsson Löfdahl, folkpartistisk ledamot i socialförsäkringsutredningen, dröjde inte ens tills presskonferensen var över innan hon mailade ut att hon beklagar att utredningen inte föreslagit obligatorisk a-kassa.
Inte ens den dryga timme presskonferensen varade höll enigheten. Efter snart fem års utredande.
Not: Alla riksdagspartier har suttit med i utredningen. Vänsterpartiet är det enda parti som lämnat in en reservation.
Läs också: Deltidsarbetslösa får fler dagar med a-kassa
