Något i Sverige håller på att gå sönder” var ett socialdemokratiskt mantra under höstens valrörelse. Många förstod vad som menades. Tågen går inte i tid, bostadsbristen är ett problem i hela riket, vårdpersonal går på knäna, kollektivtrafiken är underdimensionerad och arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer samtidigt som företagen har svårt att rekrytera.
Det har inte bara samhällsekonomiska effekter, utan påverkar faktiskt oss som medborgare i grunden. Våra förväntningar på samhällsservicen sänks, vilket i det långa loppet kan ha inverkan på skattemoralen.
Men det handlar också om en individualisering av samhällsproblem. Allt fler tar själva på sig skulden för att de saknar jobb eller bostad.
”En trångbodd eller bostadslös anser sannolikt i dag i mindre utsträckning än tidigare att det är regeringens fel”, som Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé, skriver i en krönika i det nya numret av magasinet Arena.
Scocco drar paralleller till 1960-talet när bostadskrisen var stor och Erlander-regeringen pressades av väljarna. Då byggdes det ändå drygt 60 000 bostäder per år. De senaste två decennierna har det producerats 20 000 bostäder per år, trots att befolkningsmängden har vuxit, inte minst i storstadsområdena.
Människor längtar efter en ny riktning. De bytte regering på grund av det.
Investeringar ger jobb och högre tillväxt. Det kan enkelt liknas vid att gå en utbildning. Man investerar i sig själv för att man tror att det ger utdelning på sikt.
De flesta, från höger till vänster, är nu i alla fall överens om att det behövs omfattande investeringar. Men trots låga räntor har det svenska näringslivet hållit i slantarna.
När Riksbanken tog det historiska beslutet att införa minusränta var syftet att få igång näringslivets investeringsvilja. Men det behövs också finanspolitiska förslag för att sätta fart på de offentliga investeringarna.
I veckan presenterade LO en ny rapport om investeringar och sysselsättning i Sverige. Det är en del i LO:s projekt ”Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik”, som ska presenteras på kongressen 2016.
I rapporten konstaterar chefsekonomen Ola Pettersson att investeringarna i Sverige under lång tid har varit för låga. Han lägger fram en rad förslag på hur regeringen kan påverka för att höja tempot.
För att öka byggandet föreslår han bland annat ett tidsbegränsat investeringsstöd till hyresrätter och studentlägenheter, en subvention till klimatinvesteringar i bostäder och att rot-avdraget utvidgas till att omfatta hyreshus och bostadsrättsföreningar.
Pettersson anser också att anslagen för statliga investeringar i vägar och spår bör öka med 10 miljarder kronor per år, till 30 miljarder (0,8 procent av BNP).
För att dessa offentliga investeringar ska vara möjliga bör Magdalena Andersson omvärdera överskottsmålet, som bara handlar om finansiellt sparande.
Den före detta finansministern Kjell-Olof Feldt har uppmanat den rödgröna regeringen att släppa 1990-talet. Det är överspelat.
Med minus- eller låga räntor och Sveriges höga ekonomiska anseende tjänar staten på att låna pengar. Något som förvisso Alliansregeringen gjort, fast då till skattesänkningar.
Men till och med Anders Borg insåg mot slutet att det behövdes en kursändring. Två månader innan valet 2014 lanserade Alliansen yrvaket sitt mastodontprojekt ”Sverigebygget”. Det utlovades offentliga investeringar på totalt 400 miljarder kronor fram till 2035. Snabbtåg och hundratusentals bostäder. Men det kom lite för sent.
Magdalena Andersson borde ändå plocka upp stafettpinnen. Om inte de små vindflöjelpartierna i riksdagen plötsligt bytt fot borde det finnas brett stöd i riksdagen för ett stort investeringspaket. Ett första spadtag till Sverigebygget brådskar.
