Majgull Axelsson: ”Du ska bli något men inte tro att du är något”

I måndags mottog författaren Majgull Axelsson fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris på ABF i Stockholm. Arbetets Ann Charlott Altstadt har träffat författaren i hemmet på Lidingö. »Det är en drivkraft, att skydda de maktlösa«, säger hon.

Majgull Axelsson var telefonisten som utbildade sig till journalist och sedan bestämde sig för att bli författare. Och blev en framgångsrik sådan, även internationellt. Majgull Axelsson har bland många utmärkelser fått Augustpriset 1997 för Aprilhäxan och är översatt till 23 språk med sammanlagt nästan en miljon i upplaga. Hennes senaste roman Jag heter inte Miriam behandlar bland annat förintelsen av romerna.

Majgull Axelsson har gjort en lång resa. Hon växte upp i Nässjö med en pappa som var lokbiträde och sedan lokförare. Klass handlar inte bara var man kommer från, utan också om vad man kan föreställa sig som möjligt i livet.

Hur blev du egentligen författare?
– Jag har alltid vetat att jag skulle skriva. Det var något som bara fanns i mig, säger Majgull Axelsson.

Hon märker att jag tittar runt i hennes vackra, estetiskt avskalade vardagsrum i Lidingövillan, med konst på väggarna och några få föremål smakfullt utplacerade.
– Det har alltid funnits en bildad arbetarklass med god smak, som mina föräldrar. En del av konsten har jag ärvt. Pappa var med i konstfrämjandet och engagerad i ABF. Det fanns en längtan efter kunskap hemma, en öppenhet inför konst och litteratur, säger Majgull Axelsson.

Hur kunde du vara så säker på att du skulle arbeta med att skriva, att du skulle lyckas?
– Jag har dåligt självförtroende och går ofta omkring med en skämsapa på axeln. Men inte när det gäller mitt skrivande, så har det varit sedan jag var barn. En lärare sa till mig att jag skrev tillräckligt bra för att bli författare. Mamma gick till biblioteket varje vecka och jag läste allt jag hittade. Sedan hade jag en kompis med akademikerföräldrar och de berättade om någon som gått Poppius journalistutbildning och som jobbade på DN. Där fanns vägen till att jobba på tidning. Jag sökte och betalade själv avgiften på avbetalning. Sedan ringde jag runt till alla tidningar i Småland och frågade om de ville ha en volontär.

Majgull Axelsson tar upp idealiseringen av arbetarklassen och ställer det mot en attityd som ofta villkorar uppväxten i ett arbetarklasshem: ”Du ska bli något men inte tro att du är något”. Att hon lämnade det trygga välbetalda telefonistjobbet väckte starka känslor hos hennes pappa.
–  Han klippte till mig och så talade vi inte ordentligt med varandra på tio år. Man lärde sig ett tufft sätt att prata och förhålla sig, berättar hon.

Du återkommer till temat männi­skors maktlöshet på ett ibland nästan smärtsamt vis. Men det utsatta barnet eller kvinnan på glid är inte självupplevda perspektiv?
– Nej, mina föräldrar grälade ständigt med varandra och jag blev tidigt självförsörjande känslomässigt. Samtidigt var det som ett socialdemokratiskt politiskt seminarium hemma. Det viktigaste de gjorde för mitt självförtroende var att de alltid svarade på frågor, till skillnad från mina kompisars föräldrar. Redan vid elva-tolvårsåldern hittade jag böcker om koncentrationsläger, tortyr och motståndskampen i Algeriet.
– Min pappa idealiserade fattigdomen han upplevt, och trodde som så många andra inom arbetarrörelsen att fattigdom förädlar. Jag trodde aldrig på det, men är ständigt upptagen av lidandet. Det finns saker som följt mig genom livet: Barns utsatthet och så förstås Förintelsen, som jag fortfarande kan häpna över. Jag ville skydda barnen. Det är en drivkraft, att skydda de maktlösa.

Ett annat av dina teman är konsekvenserna av kvinnors sexualitet. Det ligger i tiden att skildra så kallade starka kvinnor som ska ta för sig, men i dina romaner är sexualiteten förenad med fara.
– Det har med min släkthistoria att göra. Jag var den första som inte blev med barn som ung. Jag trodde aldrig att jag skulle få Ivar Lo-priset, då jag hoppade på honom i min bok Slumpvandring för att han intog ett helt manligt perspektiv i romanen Geniet. Där var själva temat att ”Vi måste släppa till flickorna”. Vilka ”vi”? Ta ut satsdelarna i den meningen så ser ni vad det egentligen betyder!
– Sex kan fortfarande vara farligt för kvinnor. Jag blev så oerhört chockerad när jag förstod att unga kvinnor i dag blir kallade för hora. Jag hade tur att vara ung i en tid och en miljö där promiskuitet inte var ett stort problem för flickor. Jag skildrar alternativa kvinnoöden, flickor och kvinnor som kunde ha varit jag, men jag klarade mig.

Dina romaner utspelar sig i periferin, i en småstad eller i andra hörn av världen. Du bor i Stockholm men är ingen storstadsskildrare.
– Det handlar om hemkänslan. Jag har bott i Stockholm i snart 45 år men rötterna finns fortfarande kvar i Nässjö, i småstaden. När jag skulle skriva min senaste roman om Miriam så åkte jag till Jönköping för att titta på platser. När jag stod vid Sofia kyrka såg jag ett hus och så tänkte jag: Där bor hon, men hon heter inte Miriam. Det var så min senaste bok kom till, och då visste jag bara att jag ville skildra de så kallade tattarkravallerna 1948 och romernas förintelse.

Kan du som författare förändra vår värld?
– Så tänker jag aldrig, däremot tror jag att litteratur kan förändra männis­kor. Jag har funderat mycket på hur vi mer och mer omgivs av berättelser. Vi lever i berättelsernas tid som vi inte har gjort på århundraden. Till och med reklamen om att köpa tre kilo smör är små berättelser nuförtiden. De gör att vi öppnar oss för varandra, blottar vår innersta kärna. Det uppmanar oss att förstå och känna in varandra. Det kan leda till något positivt, för du ser sällan några fascistiska berättelser.

Från telefonist till författare. Vad har klassresan betytt för dig?
– Frihet. Jag behöver inte följa normerna inom vare sig arbetar- eller medelklassen, och det är jag oändligt tacksam över.

Ann Charlott Altstadt