Ruggigt bra nagelbitare

Det är ingen direkt överdrift att påstå att Cirkeln är den mest motsedda svenska ungdomsfilmen på något decennium. Den är baserad på första fantasyromanen i Engelsforstrilogin (Cirkeln, Eld och Nyckeln) av författarduon Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som rönt stora framgångar både här och utomlands. Historierna om de sex häxorna i den lilla bruks­orten har hittat rätt i generationen som, trots alla digitala lockelser, slukat Harry Potter- och Twilight-böckerna.

Filmen utspelas i stort sett helt och hållet på Engelsfors gymnasium. Skolan beskrivs som ett fängelse, och bara miljöskildringarna med snuskiga toaletter och mobbning på skolgården framkallar ångestkänslor. På det sömniga småstadsgymnasiet går flera häxor som besitter olika egenskaper och superkrafter. Den som har sett en highschool-film från 1980-talet känner igen karaktärerna: Snobben, sportisen, pluggisen, tönten, slampan och emokufen. Trots de – på ytan – stereotypa personteckningarna är filmen allt annat än förutsägbar. De sex häxorna förs samman för att sätta stopp för mörka demoner som vill döda dem – och förstöra världen. Vad som på papperet låter som en infantil skräckhistoria är i bio­salongen en riktigt ruggig nagel­bitare. Klarar verkligen 11-åringar av att se det här utan vuxet sällskap, tänker jag förskräckt under några av de otäckaste scenerna.

En bättre svensk ungdomsfilm har jag inte sett sedan Fucking Åmål.