PJ Harvey i kreativ action

Göteborgsduon The Tough Alliance sjöng ”take no heroes, only inspiration”. Det är en rimlig grundhållning, men svår att leva efter. Några människor beundrar man mer än andra. Den brittiska sångerskan och artisten Polly Jean Harvey är sedan hennes gotiska album To bring you my love från 1995 en av dem. Musikaliskt, textmässigt, estetiskt, hennes grundmurade integritet – hon fascinerar mig på många plan.

Det var därför en lycklig slump att min London-resa förra helgen sammanföll med att hon spelar in sin nya skiva inför en liten publik åt gången på vackra Somerset House vid Themsen. I en studio skapad av designduon Something & Son har PJ Harvey och sex musiker, däribland hennes trotjänare John Parish och producenten Flood (Mark Ellis), sedan den 16 januari jammat fram hennes nionde studioalbum.

Studion består av två vita väggar och två av glas som vi kan se in genom, men de kan inte se oss. Dessutom råder ett förtretligt fotoförbud.

Mina förväntningar var på två diametralt olika nivåer: Höga – för att se PJ Harvey i kreativ action – och låga – hur kul kan det vara att voyeuristiskt iaktta musiker som lajar omkring i en studio?

Den verkliga upplevelsen landade mittemellan. I en dryg halvtimme får vi mest se dem öva en och samma melankoliska slinga i olika skalor: ”I watch them fade out” sjungs över ett slags ”Jumpin’ Jack Flash”-gitarriff och enkel basgång. Det fnissas och diskuteras. PJ Harveys helsvarta kläder hänger som sjok på den tunna kroppen. Med det lika svarta håret i en mittbena ser hon ut som hon alltid gjort de senaste 15 åren.

Skivindustrin har förändrats i grunden och det krävs nya grepp för att tjäna pengar och nå ut – men vissa saker förblir desamma. Som Polly Jeans hjältestatus i min bok.