Korruption och egoism äter samhället inifrån

Och med mina vinylskivor magasinerade i ett förråd i Solna tar det mig ett tag att komma på att romantiteln återanvändes av den amerikanske jazzmusikern Branford Marsalis för ett utmärkt album, The beautful ones are not yet born, från 1991.

Det är väl bara mina egna referensramar som automatiskt för mig just dit. Fast helt meningslös är inte den kunskapen i det här sammanhanget: Få musiker är så bevandrade i afrikansk historia som just Marsalis och han använder ständigt sin musik för att lyfta fram den.

Egentligen är det mest anmärkningsvärda med denna svenska utgåva av en västafrikansk roman från det sena 1960-talet hur den inte har tagit vägen till ett svenskt förlag utan att ha föregåtts av sedvanlig anglosaxisk återupprättelse.

Just det är både en smula imponerande och progressivt.

Bokens namnlöse berättare är en tjänsteman, anställd hos järnvägen, som omges av ett korrupt Accra där han till synes helt ensam försöker ta sig igenom vardagen och livet och göra det omutad, med sin integritet i behåll.

Ingen förstår honom.

Det finns mängder av paralleller att dra, om man ser det som nödvändigt, till både Camus, Sartre och Shakespeares Hamlet. Betydligt mer intressant blir det att jämföra Armahs roman om Ghana vid 1960-talets mitt med en modern retro-futuristisk klassiker som David Peaces Tokyo År Noll från 2007. Den utspelar sig i poliskåren i det krigshärjat paranoida Japans huvudstad 1946 och inget – eller ingen – är vad det utger sig för att vara. För att undvika repressalier och straff för krigsbrott antar man nya identiteter, angiveriet och korruptionen är maximerad. Det går inte att lita på någon, inte ens sina närmaste.

I ett Ghana som frigjort sig från, först, sina europeiska kolonisatörer och, alldeles nyss, en socialistisk president är stämningen nästan identisk med den i Tokyo År Noll.

Man kan nästan ta på roffandet och rädslan, ibland stiger den upp från sidorna likt en förtätat dimma man kan skära bitar ur med kniv.

Den är desillusionerad, besviken. Friheten resulterar inte i något vackert eller efterlängtat, snarare i smuts, ruttenhet ända in i den mänskliga märgen och egoism utan några som helst drömmar eller illusioner om en gemensam framtid.

De vackra är ännu inte födda är en exemplarisk postkolonial berättelse, sorgligt nog precis lika aktuell år 2015 som den var för 47 år sedan.