På väg tillbaka till yrkesstoltheten

– Oj, jag glömde min käpp, säger taxikunden, en dam som är en bra bit över 90.

Flemming Lehnert hämtar och överlämnar käppen med ett varmt leende. Han gillar att köra gamla tanter och farbröder i Göteborg. Och att ge dem bra service.

– De är härliga och berättar alltid en massa saker. Där har du min glädje i jobbet. Och så friheten.

När han pratar om hur taxibranschen förändrats under de 25 år han känt den är han inte lika munter. Jobbet är inget han rekommenderar sina söner.

– Avregleringen var en bra idé egentligen, men man släpper in hur många som helst och ingen har koll på överetableringen. Politiker kan aldrig erkänna när det blev fel.

Konkurrensen påverkar priset i upphandlingar av samhällsbetalda ­resor. Taxi Göteborg har kollektivavtal, men många av de företag som vinner upphandlingar har inte det.

De dumpade priserna påverkar lönerna.

– Jag tjänar betydligt mindre i dag än vad jag gjort tidigare. Det är tur att jag är gift med en undersköterska som tjänar bättre.

Flemming kör sin egen bil och hans företag är ett av 153 som tillsammans äger Taxi Göteborg. De värnar om sitt renommé.

– Det finns ingen stolthet kvar i branschen, vi måste försöka arbeta upp det igen.

Taxi Göteborg ställer egna interna krav på sina förare och Flemming är med och utbildar.

– Jag släpper inte igenom någon som inte funkar.

Om någon kund hör av sig och klagar på att färden gått för fort eller kanske en omväg – det går att kolla på datorn i efterhand. Oftast är det bemötandet som brister när kunden är missnöjd.

– Det här är ett jobb där vi ska ge service.

Förare kan bli kallade till företaget för utfrågning och ägarna kan kallas till disciplinnämnd, i värsta fall kan taxikort klippas itu.

Snart är det lunch och trafiken flyter på, men i rusningstid är det hopplöst, tycker Flemming.

– Det är alldeles för mycket bilar i stan trots trängselskatten. Man måste bygga ut kollektivtrafiken. Och låta bli att höja priserna.