Men den är författad av den alltmer omhuldade Jane Goldman. Hon besitter en unik förmåga att placera klassfrågor i en hypermodern tv-spelsmiljö.

Likt Pixars animerade filmer fungerar Goldmans manus oftast på två plan. Det är faktiskt inte så missvisande att kalla henne för en digitalt subtil Ken Loach.

I skräddarsydd Savile Row-kostym och paraply parodierar Colin Firth den brittiskt stela överläppen, en sherry-läppjande kritstrecksrandig gentleman som efter behov förvandlas till James Bond – en ”Kingsman”.

Hans blivande protegé Eggsy, spelad av Taron Egerton, växer samtidigt upp på en sorgligt stenhård ”council estate” i norra Londons utkanter.

Eggsy tillhör den underklass som växt fram i den nation som gett sig själv öknamnet ”broken Britain”.

Den klass vars män har hemklippt gasspislugg, buttondown-skjorta knäppt ända upp till halsen, en liten paisleymönstrad mods-scarf och sprillans nya Reebok Originals.

En av dem är Eggsys styvfar, ett kräk som misshandlar hans mor.

I ett euforiskt ögonblick av ombytta roller stjäl Eggsy styvpappans bil till ljudet av Dizzie Rascals moderna grime-klassiker ”Bonkers”.

Colin Firths hemlige agent tar Eggsy under sina vingar och han konfronteras med klassamhället i ny skepnad när han tävlar om en plats bland ”the kingsmen” mot ett knippe brats i pastelliga cashmeretröjor bortskämt knutna över axlarna.

Det är en film som inte skulle kunna utspela sig någon annanstans än i dagens Storbritannien, denna ö som en gång, rent estetiskt, förknippades med Oscar Wilde, men som i dag mer associeras med Wayne Rooney.

Det är också en film som är både bättre och snäppet viktigare än man tror när man med dess larviga slut på näthinnan lämnar biografen.

I en, för oss, underhållande satirisk parentes har för övrigt även en fiktiv svensk premiärminister och hans fru varsin liten men inte helt oviktig roll.