Vi är alla Charlie Hebdo

”Det är en attack mot Paris hjärta.” En fackrepresentant intervjuas av fransk tv på Paris gator och sätter ord på den chockartade känslan landet har timmarna efter massamordet på den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion på onsdagsförmiddagen. Hittills har 12 personer bekräftats döda. Tio av dem var medarbetare på tidningen, två var poliser. Mer än 40 personer är allvarligt chockade, runt 20 har skadats, varav fyra allvarligt. Tre tungt beväpnade gärningsmän eftersöks av 3 000 poliser i Paris. Det är svårsmälta siffror som sammanfattar den blodigaste terroristattacken i Europa sedan Anders Behring Breiviks massaker på Utöya 2011.

Jag sitter på en uteservering i Nice och som alla andra gäster följer jag direktrapporterna från den franska huvudstaden på tv:n bakom bardisken. En fransman vid bordet intill vårt frågar om vi förstår vad som sägs. Han ser djupt medtagen ut och säger att han är rädd. Den flackande blicken vittnar om att han menar det. Han talar om risk för inbördeskrig. President Francois Hollande har fördömt dådet men också uppmanat till besinning. Bara ett stenkast från uteserveringen vi sitter på pågår livet som förut. Julrean startade i dag och varuhuset Lafayette är fullt av människor som målmedvetet sonderar bland klädstängerna. Inga poliser syns, säkerheten verkar inte ha skärpts. ”Inget kommer att hända i Nice”, säger en butiksanställd till mig, men medger att hon ändå är orolig. Inte heller på gatorna märks någon ökad polisnärvaro.

I samtliga tidningsstånd har det senaste numret av Charlie Hebdo – vars omslag pryds av den kontroversielle författaren Michel Houellebecq som har debatterats intensivt i fransk offentlighet den senaste veckan för sin nya roman om hur Frankrike får en muslimsk president 2022 – snabbt sålt slut. I en kiosk finner jag ett exemplar av Charlie Hebdos julspecialnummer om ”Den verkliga historien om lille Jesus”. Tidningen är känd för att med satirteckningar svinga hårt mot såväl det politiska etablissemanget som mot religioner. Det har lett till att tidningen under flera år har levt under hot. 2011 kastades en brandbomb mot redaktionen och sedan dess har den varit under polisbeskydd, så också i dag.

Bara minuter före attentatet twittrade Charlie Hebdos redaktion: ”Bästa lyckönskningar” och en bild på IS-ledaren Aboud Bakr Al-Baghdadi med orden ”framför allt hälsan!”. De två gärningsmännen uppges ha ropat ”Allahu Akbar” (”Gud är stor”) och ”vi har hämnats profeten” när de med automatvapen gick till attack mot medarbetarna som var samlade för veckans redaktionsmöte.

Mannen vi konverserar med på uteserveringen i Nice talar om de unga fransmän som åkt till Syrien och återvänt hem som fullfjädrade soldater. Även olika experter i tv saluför samma tanke, spekulationerna är många men alla vet ungefär lika lite om bakgrunden till illdådet.

Runtom i Frankrike arrangeras manifestationer i kväll för att visa solidaritet med de avlidna och stå upp för yttrandefriheten. I Nice (bilden ovan) samlades ett par tusen på torget Place Garibaldi. För att hedra minnet av de mördade hölls fem tysta minuter och stadens borgmästare manade till nationell enhet. Människor höll upp pappersark med texten ”Je suis Charlie” (”Jag är Charlie”) – ett budskap som använts som hashtag på sociala medier under dagen. De tysta minuterna bröts när folksamlingen, spontant och gemensamt, stämde upp i ”Marseljäsen”. Det här är ett land där mottot frihet, jämlikhet, broderskap står inskrivet i konstitutionen. Budskapet tronar på alla institutionsbyggnader. De utgör hjärtat i nationen. Nu är de utsatta för en attack. Men inte bara i Frankrike – utan i hela den öppna världen. Jag tänker på alla de gånger jag själv skrivit artiklar och mottagit hotfulla kommentarer, flera av dem har jag polisanmält. Extremister finns från vänster till höger, inom alla religioner. Deras fundamentalism och aggressivitet är inte bara ett hot mot journalistiken utan mot demokratins grundvalar. Efter Utöya höll man i Norge upp röda rosor som solidaritetssymbol, i Paris i dag höjdes pennor i luften. I dag sörjer vi, men kampen för det öppna samhället fortsätter. Vi är alla Charlie Hebdo.