Bäst från det omtumlande året 2014

Nu börjar vi ana slutet på 2014. Det är ett år som i svenska historieböcker kommer att vara hågkommet för ett supervalår som aldrig tog slut och för att en budget för första gången någonsin blev fälld i riksdagen.

Men också för att kulturmannen blev nedknuffad från sin piedestal – inte minst i Lena Anderssons uppföljare till Augustprisade Egenmäktigt förfarande (den betydligt roligare Utan personligt ansvar), svensk popmusik dominerade världens topplistor, Håkan Hellström slog Ullevi-rekord en av sommarens många varma kvällar och Persbrandt blev bortklippt för andra gången i Peter Jacksons Hobbit-filmer. För mig har det varit ett omtumlande och spännande första halvår som kulturredaktör på tidningen Arbetet.

Jag tänkte avsluta det med att tipsa om några personliga favoriter inom bok, film, musik och scen. Kanske kan det ge uppslag till några sista minuten-julklappar.

Årets filmer

1. Girlhood
Regi: Céline Sciamma
Gripande och välspelat franskt drama som skulle kunna fungera som en varningsfilm för Alliansens införande av praktiskt gymnasium som inte ger högskolebehörighet. Ett felval som 15-åring ska inte vara livsavgörande. Det är också en film om klass, ras, kärlek – men framför allt om kvinnlig vänskap. Scenen där tjejgänget dansar och sjunger med till Rihannas superhit Diamonds är den jag kommer minnas bäst från bioåret 2014.

2. Boyhood

Regi: Richard Linklater
Regissören har filmat en fiktiv familj under tolv års tid. Som tittare sitter man på helspänn och väntar på att det sedvanliga Hollywood-narrativet ska innehålla någon katastrof. Men i stället skildras livets välbekanta gråa nyanser. Människans förgänglighet, det finns ingen mer svindlande science fiction, som Katrine Marçal skrev om Interstellar tidigare i höstas i den här tidningen.

3. Två dagar, en natt

Regi: Jean-Pierre & Luc Dardenne
Inte någon av de belgiska brödernas mästerverk, men ändå oerhört sevärd. En spelfilm som visar hur den hårdnande arbetsmarknaden i eurokrisens kölvatten har förvandlats till verklighetens Hunger Games.

4. The wolf of Wall Street
Regi: Martin Scorsese
Scenen där DiCaprio är på randen till en överdos och hamnar i en ”cerebral pares-fas” är filmmagi.

5. Frost
Regi: Chris Buck, Jennifer Lee
Efter flera år i skuggan av Pixars animerade filmer gjorde Disney storstilad comeback med Frost.

6.Turist
Regi: Ruben Östlund
Årets svenska film som välförtjänt har blivit det svenska bidraget till den stundande Oscar-galan.

7. The Grand Budapest Hotel

Regi: Wes Anderson
Ett visuellt fyrverkeri, som alltid med Wes Andersons filmer. Men den här gången hade regissören även en engagerande historia att berätta.

8. Mr. Turner
Regi: Mike Leigh
Sagolikt vacker film om den muttrande och egensinnige konstnären William Turner som var en föregångare till impressionismen.

 

Årets scenkonst

1. Ansvaret är vårt/Tingsten
Stockholms Stadsteater
Robert Fux briljerade som en av 1900-talets viktigaste opinionsbildande (och mest nasala) röster på Stockholms Stadsteater. Saknaden efter en röst som hans inom borgerligheten har sällan varit större än under den gångna hösten.

2. Liv Strömquist tänker på dig
Dramaten
Det har varit ett Liv Strömquist-år. Men jag har aldrig någonsin haft så här hysteriskt roligt på teater. Feminism, kärlek och Whitney Houston analyserades med både lupp och skrattspeglar.

3. Drake
Globen
Den engelskspråkiga världens motsvarighet till Lorentz uppträdde för ett fullsatt Globen och kom ut som inte bara världens största hitmakare just nu – utan också som charmerande entertainer.

 

Årets läsning

1. Liv Strömquist
Kunskapens frukt
Liv Strömquist gjorde intelligent poddradio med Lilla Drevet och En varg söker sin flock, och skrev samtidigt årets mest omistliga bok. Äntligen fick det kvinnliga könsorganet sin historia nedtecknad! Med humor. En folkbildande insats som förtjänar alla hyllningar.

2. Lena Andersson
Utan personligt ansvar
För andra året i rad lyckades Lena Andersson skriva den mest omtalade romanen. Att uppföljaren visade sig vara ännu vassare och mer komisk än föregångaren hamnade i skuggan när Roy Andersson ”kom ut” som Hugo Rask.

3. Jenny Lindh
Under vinjetten ”Fråga bibliotekarien” i DN Kultur svarar Jenny Lindh med snille, smak och Oscar Wildesk tonträff på litteraturfrågor om stort och smått, som hur flörtar man med en bibliotekarie (”begär fram en möglig förstautgåva av något från magasinet, eftersom, repetera efter mig, ’den nya översättningen är undermålig’”).

4. Dagens ETC
I tider av tidningsdöd och massuppsägningar av journalister satsade ETC i år på att ge ut en dagstidning. Med mycket kvalitativ journalistik dessutom. Det är bara att buga och bocka.

 

Årets musik

1. Lorentz
Kärlekslåtar
En solodebut som visade att det går alldeles utmärkt att göra supermodern melodiös hiphop på svenska. Lorentz succéår kröntes med att han välförtjänt fick flest Grammis-nomineringar.

2. Iggy Pop i BBC Radio 6
Radioprogrammet som jag följt slaviskt under året (går att höra på webben). Två timmar varje söndag spelar Iggy Pop låtar på ett specifikt tema och varvar med anekdoter från ett långt artistliv.

3. Thaiboy Digital
Tiger

Med sin mörka, långsamma vocoder-rap och svengelska tonårsdeppiga texter satte rapparen Thaiboy och hans Stockholmsposse Gravity Boys tonen för vintern som varit den solfattigaste (åtminstone i Stockholm) i mannaminne. Tillsammans med Yung Lean och hans krets av rappare och producenter i konstellationen Sadboys har Thaiboy skapat sig ett rykte även i USA. ”Emotional” har blivit till ett superlativ som fansen använder för att beskriva musiken. För det går inte att lyssna på Thaiboy Digitals debutskiva ”Tiger” utan att bli berörd på djupet.