Utvandrarna får nya mörka bottnar av riksdagskrisen

Samtidigt som Stefan Löfven kallade alliansföreträdarna till krismöte i går kväll var jag och såg Dramatens uppsättning av Vilhelm Mobergs Utvandrarna på Stora scenen. Det var en teaterupplevelse som fick nya, mörka bottnar efter den gångna dagen. En dag där Sverigedemokraterna använt sin vågmästarposition i riksdagen till max genom att fälla regeringens budget, slänga in Sverige i en regeringskris och använda presskonferensen till att svartmåla den svenska flyktingmottagningen och invandringen. Att ta emot människor som flyr krig, förtryck och fattigdom är i Sverigedemokraternas värld enbart en diskussion om kostnader. Partiet ställer solidaritet med utsatta mot den svenska välfärden. Minnet verkar kortare hos vissa.

I Vilhelm Mobergs Utvandrarserie skildras den långa och mödosamma vägen för en grupp småländska bönder till USA. Sverige har drabbats av flera år av torka och missväxt. Befolkningen lider av hungersnöd. Karl-Oskar Nilsson och hans hustru Kristina bestämmer sig därför för att lämna landet de älskar, gården de investerat allt i och sina nära och kära för att försöka skapa en bättre framtid för sig och sina överlevande barn på andra sidan Atlanten. Båtresan tar mer än sex veckor. Resenärerna drabbas av skörbjugg, dysenteri, loppor och missfall. Maten ruttnar. Människor dör och kastas i havet – en plågsam påminnelse om verkligheten för de tusentals afrikaner som bara i år dött i Medelhavet i strävan efter ett nytt liv i Europa.

Väl i USA bosätter sig Karl-Oskar och Kristina i Minnesota, för där bor ju alla andra svenskar. Har man ryckts upp med rötterna vill man gärna söka den trygghet som går att finna i det nya landet. Även här är parallellerna till den segregationsdebatt som ständigt pågår i dag tydliga.

Mellan slutet av 1800-talet och tidigt 1920-tal lämnade ungefär 1,3 miljoner svenskar Sverige, en majoritet flyttade till USA. Många dog på vägen, men de som överlevde fick en chans – trots att de saknade språket och pengarna – att förbättra sin levnadsstandard och framtiden för sina barn. Inkomster som blev över kunde skickas hem till släktingarna som var kvar och göra livet bättre även för dem.

En femtedel av de svenskar som emigrerade flyttade senare tillbaka till Sverige. Med hemvändarna kom också krav på sociala reformer i det gamla hemlandet, som allmän rösträtt, bättre bostäder och bättre skolväsende.

Historien om Kristina och Karl-Oskar är en historia om Sverige. Bara några generationer tillbaka upplevde våra förfäder och släktingar katastrofala livsförhållanden som kan liknas vid villkoren för dem som i dag flyr världens orosområden. Skillnaden är att i dag är Sverige det rika och löftesrika landet. Historiskt sett har vi aldrig haft ett större välstånd än i dag. Och ändå påstår Sverigedemokraterna och andra debattörer på högerkanten att vi inte har råd att hjälpa människor i nöd. Människor som i de allra flesta fall, precis som svenskarna som emigrerade för drygt hundra år sedan, vill arbeta och göra rätt för sig. Bygga ett liv och en framtid.

Mats Eks uppsättning av Utvandrarna bör inte bara ses för att den är svindlande vacker, stundtals oerhört komisk, poetisk och med fin folkmusik av Benny Andersson. Den kan också ses som ett folkbildande inlägg i den pågående debatten där SD använder alla medel för att få igenom sin flyktingpolitik. Berättelsen om Kristinas och Karl-Oskars flyktingresa för 150 år sen känns direkt plågsamt aktuell. Den fungerar som en påminnelse om att dagens Sverige kan spela samma roll för många människor och familjer som flytt från länder som Syrien och Irak, som USA gjorde för de emigrerade svenskarna.