Melilla, en spansk enklav längs Marockokusten, oktober 2014: Migranter försöker korsa gränsen in till EU samtidigt som golfare lugnt fortsätter sitt spel. Foto: José Palazon/Reuters
I veckans tidning publicerar vi ett starkt och redan vitt omtalat fotografi taget i oktober från gränsen mellan Marocko och Spanien. Afrikanska flyktingar klättrar över ett högt stängsel längs den spanska gränsen i hopp om en bättre framtid i Europa. På andra sidan möts de av en välklippt golfbana och vita frodiga golfare. Det är en bild som i sanning säger mer än tusen ord om den delen av världen. De smärtsamma kontrasterna, desperationen och orättvisorna.
FN konstaterade tidigare i år att vi inte har upplevt en lika dramatisk flyktingsituation som den vi har i dag sedan andra världskriget. Över 50 miljoner människor är på flykt i världen – hälften av dem är barn. Orsaken är krig och konflikter i framför allt Syrien, Irak, Libyen, Somalia och Eritrea. Vi vet redan hur Medelhavet har förvandlats till en massgrav. Bara i år har över 3 000 migranter – fyra gånger fler än förra året! – drunknat i det azurblåa havet som vi i vår del av världen annars förknippar med solsemestrar och salta bad.
Katastrofernas svallvågor når även den svenska kustremsan.
I Migrationsverkets novemberprognos för 2015 spås antalet asylsökande bli mellan 80 000 och 105 000. Det har fått högerskribenter på Dagens Industri, Svenska Dagbladet, Dagens Samhälle och Expressen att vilja prata om flyktingmottagande i termer av volymer och tak.
Ord är viktiga. Att tala om godtyckliga siffror när det kommer till människor som flyr för sina liv från krig, förtryck, död och armod är avhumaniserande och direkt oanständigt.
När förre migrationsministern Tobias Billström (M) så sent som förra året sa att vi borde diskutera ”volymproblem” kring flyktingmottagandet tvingades han göra avbön. Sedan dess har tonläget förändrats snabbt.
En hel del kan förklaras med Sverigedemokraternas framgångar i höstens val. Framförallt Moderaterna har förlorat väljare till SD. Men utvecklingen bör bekymra samtliga partier. Så även om det finns mycket att rygga inför i högerdebattörernas resonemang är vissa aspekter viktiga att ta upp i en seriös diskussion.
Framför allt handlar det om att utveckla en fungerande politik för jobb, bostäder och utbildning. Hela landet tar emot flyktingarna, då kan inte vissa kommuner utkrävas stort ansvar och andra slippa undan helt. Det är lovvärt att Stefan Löfven nu har poängterat detta och hotat med straffavgifter för de kommuner som ställer sig utanför.
När vi upplever en av historiens största flyktingkatastrofer ställer det krav på allas vår solidaritet, men också på politiken. De allra största flyktinggrupperna stannar i konflikternas närområden. Tunisien, Turkiet och Libanon har mottagit miljontals människor i nöd. Sverige och Europa tar i jämförelse bara emot en bråkdel. Det har vi klarat tidigare; andra världskriget, vågen av politiska flyktingar från Sydamerika på 1970-talet, kriget mellan Iran och Irak på 80-talet, Balkan-kriget på 90-talet och krisen på Afrikas horn sedan 00-talet. Människor har integrerats och blivit som vilka svennar som helst. Sverige har blivit ett rikare land.
I dag står hela Europa inför en enorm demografisk utmaning. Befolkningen minskar på grund av låga födelsetal, och som en följd av det, en åldrande befolkning. Bara i Sverige larmar Sveriges Kommuner och Landsting om att det kommer att behöva nyanställas en kvarts miljon i vården och omsorgen de kommande åren.
Att ha en generös flyktingpolitik i dagens läge är inte bara humant – utan nödvändigt.
SD och även vissa högerdebattörer har gjort en poäng av att ställa bevarad välfärd mot flyktingmottagande. Sanningen är att vi inte klarar välfärden utan en ansenlig befolkningstillväxt.
Där har vi egentligen flyktingfrågans utgångspunkt: Vi behöver varandra. Låt oss nu fokusera på att bygga en politik kring det i stället.
