Det handlar inte om protektionism eller rädsla för att förlora jobben till utländsk arbetskraft, som Alliansens företrädare anklagade Socialdemokraterna och Vänstern för under valrörelsen. (Detta ständiga tjat om Byggnads som ropade ”Go home” i Vaxholm för tio år sedan. Vet vi egentligen om orden skreks, vem ropade och vad menade de egentligen?) När partierna, liksom LO, bekymrar sig för utländska arbetare i Sverige och kräver lika villkor för lika arbete handlar det om just oro, om arbetsmiljö, dräglig lön och risker.

Den senaste dryga veckan har sex arbetare dött i jobbet. Två var från Polen, en från Slovakien och de jobbade åt underentrepenörer. Givetvis är överrepresentationen ingen slump.

Riskjobben går till utländsk arbetskraft, som är mer sårbara, som stressar mer och jobbar alltför långa pass. Underentrepenörerna är svårare för fack och skyddsombud att hålla koll på.

Inför valet talade Socialdemokraterna om att riva upp lex Laval – vilket skulle leda till att utländska arbetare får samma lön som svenskar. Men det låter sig inte göras, förklarar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson för Arbetets Göran Jacobsson i veckans nummer.

EU:s utstationeringsdirektiv ger endast rätt att kräva det som ryms inom den så kallade ”hårda kärnan”, och då handlar det om minimilöner i avtalen, inte om genomsnittslön i branschen.

I den hårda kärnan ingår till exempel inte heller ekonomiskt stöd vid dödsfall, arbetsskada eller sjukdom. Särskilt bittert förstås för dem som förolyckas eller skadas i det främmande landet Sverige.

Det är lika hemskt, onödigt och oacceptabelt att infödda svenskar dör i arbetet. En chaufför, en egenföretagare och en 22-årig elev som skulle bli elmontör. Han hann aldrig ta klivet in i det riktiga arbetslivet.

Det är bara tragiskt.

”Vi borde vägra gå till jobbet så länge vi riskerar våra liv”, skriver Kent Renen Johansson, byggjobbare med lång erfarenhet, på veckans debatt.

Till sist undrar man om drastisk arbetsvägran är det enda som kan leda till målet nollvision.