Arbetarlitteraturens
nya röster

På kort tid har tre olika biografier om tre av Sveriges största rappare getts ut: Ken Ring, Ison Glasgow och Dogge Doggelito. Daniel Mathisen finner tydliga paralleller mellan deras berättelser och arbetarförfattarnas på 1920-talet.

Det är 1980-tal och Birgitta, mamma till Douglas ”Dogge” Leon, jobbar på restaurang Cattelin i Gamla stan. En lunchstammis tar för vana att lämna sitt exemplar av Aftonbladet till henne. Snart får hon veta att han heter Ivar Lo-Johansson. När den berömde författaren och hans generationskamrater började skriva 60 år tidigare skapade deras kombination av materiellt armod och kärlek till språket en explosion av ny prosa – arbetarlitteraturen. Tio år efter mötena på Cattelin ska Birgittas son leda nästa våg i den litterära genren.

Arbetarlitteraturen formades av texter om vanliga människor, skrivna av vanliga människor. Slitet i fabrikerna, arbetarnas krökta ryggar, fick pennorna att glöda i kapp med masugnarna i det nyindustriella Sverige. Framväxten av bildningsförbund och ett utbrett utbildningssystem skapade en generation som kom att bli känd som arbetarförfattare.

När arbetarlitteraturen slår igenom möts den av skepsis, inte minst från kulturskribenter inom etablissemanget. Arbetarnas erfarenheter är för spartanska för att rymmas i de litterära rummen, heter det.

Under hösten har tre svenska rap-biografier getts ut: Ibland vill man bara försvinna, en reportagebok om Dogge Doggelito av Kim Veerabuthroo Nordberg, När jag inte hade nåt, skriven av Ison Glasgow och Emil Arvidson, samt Livet, biografin om Ken Ring skriven av honom själv och författaren Klas Ekman. Det går att finna tydliga paralleller mellan 1920-talets svenska arbetarlitteratur och de tre rapparnas uppväxtskildringar i olika Stockholmsförorter under 1980- och 1990-tal. Misären, känslan av maktlöshet och övergivenhet går igen. Men hiphop-musiken blir det nya bildningsförbundet – och språngbrädan mot en bättre framtid.

Sexårige Ison Glasgow och hans mamma driver omkring längs kvarteren runt Mariatorget och Zinkensdamm på Södermalm. Deras ägodelar har de i påsar, hungern ekar hela tiden i magtrakten. De upplever två världar, ett dagland som är utom räckhåll och ett nattland som är deras. När hemlösheten ligger bakom dem och Ison kan börja skolan blir språket något förtrollat, magnetiskt.

Enstaka ord blir fixpunkter som stannar hos honom i flera dagar. I dag känner vi honom som ena halvan av Ison & Fille, rapduon som i över tio år har fängslat unga fans med sina personliga och realistiska skildringar av den egna tillvaron.

Människor som vuxit upp i och känt av klassamhället bär ofta på en ständig rädsla för att halka tillbaka, att göra en negativ klassresa. Eller med Isons ord:

”Det kändes som att vi skulle bli avslöjade. När som helst skulle någon komma och säga att vi egentligen inte hade rätt att bo i lägenheten, att sådana som vi hör hemma på gatan.”

Liksom arbetarlitteraturen öppnade fabriksdörrarna på glänt mot omvärlden lyckas vår tids rapartister expandera miljonprogramsområdenas räckvidd bortom tunnelbanelinjernas rutnät. 165, 127, 145 … Postnumren till fysiska platser i Stockholm har genom hiphoptexter fått en närmast mytisk aura för en generation av artister och dess fans som sett glansen på folkhemmet flagna. De kvarvarande flisorna av välfärden blev miljonprogrambarnens litterära bränsle.

Knarket, våldet, det 15 år gamla uttalandet om att våldta kronprinsessan Madeleine. Ken är rapparen som alltid varit för obekväm för att slå igenom bland de breda massorna, men stadigt hemmastadd i orten som hans musik speglar. Som en modern Jan Fridegård är det grova språkbruket och de yviga gesterna hans ständiga signum. Hans röst hör hemma här, hans historia är lika mycket en facett av samtiden som av äldre dagar.

Svensk hiphop skildrar i stor utsträckning vår samtids stora konflikter, rymmer mänsklig smärta och därmed också mänskliga paradoxer. Kritiker och allmänhet har ofta varit snabba med att placera en moralisk kappa över artisten, med krav på äkthet, medvetenhet och konsekvens­tänk. Liknande krav brukar inte ställas på rockmusiker. Ken-biografin Livet har kritiserats, bland annat i DN Kultur, för att den alltför oreflekterat släppt igenom våldsskildringar och för att den exotiserar Ken Ring och utmålar honom som en galen sociopat. Andra menar att boken bara visar upp underklassens verklighet och att den upplevs som hårddragen för att den så sällan skildras.

Hiphop viftas fortfarande ofta undan som oseriös underhållning, inte sällan kletas genrens samtliga akter ihop till en sexistisk och materialistisk monolit. 1920-talets klassförakt upprepas och har kompletterats med vår tids samhällsinfektion – rasismen. Men om 20 år är det skildringarna av polisdiskriminering, segregation, fattigdom och rasism – inte konturlösa medelklassromaner – som kommer att jämställas med den traditionella arbetarlitteraturen.

Daniel Mathisen