Street law academys Rahima Ortac och Karin Henriksson. Foto: Fanni Olin Dahl

 

Studenter på landets juristutbildningar är en homogen grupp. Två av dem, Karin Henriksson och Rahima Ortac, breddar sig genom att lära sig gatujuridik på fritiden.

De är inne på sluttampen av jurist­utbildningen vid Uppsala universi­tet. För att komma ut i den verklighet som väntar dem i arbetslivet sökte de till projektet Street Law. Ett sätt att möta barn och unga i miljonprogramsområden.

För att lära unga om deras juridiska rättigheter. Men också för att bredda sig själva. För det ingår inte i utbildningen.

– Det finns ingen sociologi. Juridik handlar om människors livsvillkor men vi får inte lära känna människor, säger Rahima Ortac.

När hon började på juristprogrammet gjordes en undersökning om vilka av studenterna som hade akademikerföräldrar. Fem procent hade inte det.

– Den typiska juriststudenten är en 21-årig tjej från Stockholm med akademikerföräldrar, oftast jurister. Jag har inget av det.

– Medan jag är mallen, förutom att jag kommer från Karlstad, fyller Karin Henriksson i.

De har också upptäckt konkreta skillnader när de diskuterar med varandra som deltagare i kursen. Som när de pratade om känslor inför polisen. Rahima Ortac, själv från Uppsalaförorten Gränby, känner sig aldrig trygg när hon ser polisen. Det betyder att något hänt. Medan Karin Henrikssons första känsla är just – trygghet.

Eller när de höll på med ett fiktivt fall om påtvingade drogtester i skolan, och rangordnade ansvaret. Där en självklart tyckte ansvaret främst låg hos föräldrarna. Medan Rahima Ortac rangordnade föräldrarna som de med minst ansvar, eftersom de kanske inte har någon kunskap om hur svensk skola fungerar.

– Vi var en grupp där alla var ­ju­rist­studenter med intresse för mänskliga rättigheter. Jag trodde självklart att vi skulle rangordna ansvaret på samma sätt. Men det visar sig att man har så olika bakgrunder att vi har helt olika uppfattningar.

– Det kan ju vara bra att se frågan strikt juridiskt. Men det går inte att skala av och tänka att alla har samma förutsättningar, säger Karin Henriksson.

Finns det en koppling mellan juristers bakgrund och att till exempel få fälls för etnisk diskriminering?

– Absolut. Är det en vit man som dömer, vilket det oftast är, är han antagligen omedveten om det egna bagaget och de egna förutfattade meningarna. För man pratar inte om sådant här i domstolarna. Det är tabu.

Naiti del Sante, jurist på arbetsmarknadsdepartementet och den som startade projektet Street Law i Sverige, säger att det aldrig handlar om att sänka beviskraven.

– Nej, utan om hur juristen angriper problem. Hur tar man reda på fakta? Det sker så omedvetet. Juridiken handlar till slut alltid om att värdera bevis och rangordna skuld. Och där tycker vi alla olika för att vi har olika förutsättningar.

 

Läs också: